Fyra män, ursprungligen från Tromsö i Nordnorge, döper sitt band efter vad gryning kallas på spanska och portugisiska, och gör ångestframkallande musik byggd på starka traditioner. CD-omslaget är mörkt. En målning av en kvinna. Titeln är ”The Nightly Disease”. Många tecken talar för att detta kan bli pretentiöst, ihåligt och outhärdligt. Men icke.

Madrugada debuterade 1999 hemma i Norge. Efter omtalade EP:s som ”New Depression” släpptes fullängdaren ”Industrial Silence” för att gå rätt upp på första platsen på den norska försäljningslistan. Bandet uppmärksammades också utanför Norge, för sin mörka musik, byggd på starka melodier med ingredienser som blues, country, gospel och psykedelika från sextio- och åttiotalen. Efter flitigt turnerande runt om i Europa har Madrugada skaffat en allt större publik. Bland annat spelade bandet på Hultsfred 2000 och i Stockholm under vintern. Nu kommer andra albumet ”The Nightly Disease”.

Det går långsamt och smärtar. Gitarristen Robert S. Burås lägger smekande, avmätta gitarrer byggda på ett reverb som känns hämtat från prärien eller sextiotalet. Men ibland river gitarren upp djupa sår i kompet och distar till ljudbilden. Sångaren Sivert Höyem frontar med en stil som blandar en countrysångare med David Gahan och en röst kommer från samma mörker som Tindersticks Stuart Staples, dock utan den senares sluddrande. Utan att blinka sjunger Sivert Höyem textrader som;

”A black mambo gonna knock you down to the ground.
A black mambo, little chicken better run, run, run.
Don't let the children catch you.
Gonna knock you down, with liquer and love.”

Det som gör att Madrugada tål att jämföras med storheter som Nick Cave, Leonard Cohen, Tindersticks och Songs: Ohia är bandets mästerliga förmåga att bygga upp nyanser i låtarna. Ofta byggs stommen av softa basgångar och återhållet trumkomp. På med Burås gitarrer och Höyems röst för att bygga upp ångestframkallande stämningar. Sedan kan låtarna helt plötsligt explodera i ett crescendo av skrikande gitarrer, ringande cymbaler och virvlar, för att sedan lika plötsligt återgå till lugnet igen. Det är mycket snyggt och i låtar som ”Black Mambo”, ”The Frontman” och ”Sister” skapar de känslor som mycket få andra artister lyckas skapa.

Albumet är producerat av Madrugada med hjälp av John Agnello, som tidigare hjälpt Patti Smith, Dinosaur Jr. och The Lemonheads. Från inledande ”Black Mambo” till avslutande ”Only When You're Gone” bjuds lyssnaren på ett magiskt, nyanserat mästerverk.”The Nightly Disease” är ett album som alla borde ha hemma, som definition på hur melankoli och ångest låter.

Jag hade stora förväntningar på detta album, eftersom debuten var fantasisk. Madrugada överträffar dessa. Ni har hört Kings of Convience och Midnight Choir, men de norska mästarna i melankoli heter Madrugada.

Missa inte detta.