Spooks is on some other script / That's why you be lovin' it

Jag talade med Fifi om hiphop idag och vi pratade om en generation som växer upp med hiphop som en lika klassisk musikform som blues. Och för dem blir det naturligt att blanda musikformerna. Göra hiphop, men pop till exempel. Outkasts ”Ms Jackson” är hiphop, men pop (bland annat). The Spooks första singel ”Things I've seen” som snurrar på radio och på musikkanalerna är hiphop, men pop. The Spooks debutskiva är hiphop, men med influenser från hela populärmusikhistorien. Mycket svart musik naturligtvis men, för att säga det enkelt, jag blir inte förvånad när Mr Booka-T räknar upp ABBA, The Police och Cocteu Twins som influenser eller att Ming Xia tycker att U2 är världens bästa band.

Hiphop-influenserna går från Fugees via The Roots och fram till Wu-Tang Clan. Stilmässigt kan man anta att det inte bara är en av de fyra emceesen (Hypno, Mr Booka-T, Water Water och J.D.) som velat vara Ol' Dirty Bastard eller Method Man i några av sina dar.

Att Ming Xia, som är en mer klassisk sångerska, är så integrerad i bandet ger en frisk fläkt till musiken. När andra måste sampla eller bjuda in en sångerska för att göra en schysst hook sitter Mings slinga redan där och lockar fram ett coolt groove i spår efter spår. I vissa låtar står hon helt i förgrunden och i andra används hon som om hon vore en sampling. Hon har en naturlig plats i sammanhanget och känns aldrig inklistrad i någon annans sammanhang som samplingar ibland kan göra.

I första spåret, programförklaringen som är citerad först i recensionen, ligger hon i bakgrunden med en småjazzig improvisation över en sampling från gamla jazz-flöjtisten Hubert Laws. En produktion som låter stort och lovar brett. Tredje spår är singeln ”Things I've seen” som specialskrevs för Laurence Fishburns regidebut ”Once in the life”. Ett utmärkt exempel på hur bra Mings röst kompletterar pojkarna, även om det inte är den bästa låten på skivan. Spår fem, ”I got U” är en klockren rimfest som direkt sätter sig i mig och inte vill lämna plats för något annat. Här är nog det spår jag kommer återvända mest till. Spår sju ”Sweet revenge” är en skönt tillbakalutad låt där Ming Xia får ta mycket plats och gör det bra. Följer gör tungt drivna ”Deep cutz” och jag sitter med ett njutningsfullt leende på läpparna. Spår nio är hiphopens svar på ”Hotel California” med stora och små lån som refrängen ”Welcome to the Karma Hotel / Looks like heaven but could be hell”. Spår tio ”Safe house” skulle sätta fart på många dansgolv och följande ”Something fresh” är ett stöddigt mittenfinger upp i luften som dock kunde belönats med lite intelligentare rim, men refrängen är fantastiskt catchy. ”Swindley's Maracas” är den sista låten som ordentligt tar tag i mig med sina varma latino-influenser.

För att vara utan anmärkning hade ”S.I.O.S.O.S.: Volume One” behövt vara lite mer varierad. För även om låtarnas stilar varierar är ljudbilden oftast densamma. Och de spår jag inte räknat upp kunde styrts upp lite hårdare, men dessa anmärkningar är inget som hindrar skivan från att vara en riktigt trevligt sällskap. Gillar du singeln finns det mycket att hämta på skivan.