Olly Knights och Gale Paridjanian i Turin Brakes gör lågmäld musik med intelligenta texter som av flera anledningar får mig att tänka på bröderna Neil och Tim Finn och Crowded House. Både musiken och texterna känns väldigt genomtänkta och välrepade på samma sätt som bröderna Finns alster.

Turin Brakes är en duo som bygger sina låtar kring lågmält, akustiskt gitarrkomp. Inte sällan tar man in andra musiker och bygger upp ett traditionellt, tillbakalutat komp. Låtbyggandet är gediget och traditionellt.

Det låter bra om Turin Brakes. Men det blir lite tradigt i längden. Efter ett tag vill jag få mer liv och känsla. I full längd känns det här materialet lite för onyanserat. Mer intensitet skulle lyfta låtarna och helheten. Förutom liknelsen med bröderna Finn hittar jag spår av Coldplay, Radiohead och Muse, möjligen beroende på att Olly Knights röst som drar åt det hållet, liksom att Turin Brakes körer låter mycket Radiohead.

Albumet som helhet är bra. Varken mer eller mindre. Men det finns ett par lysande låtar. ”Underdog (save me)”, ”State of things” och ”Slack” är låtar där Turin Brakes tar ut svängarna och låter riktigt potenta. Med mer sådana låtar kommer nästa album hetta till på riktigt. Som det är nu glöder det till mellan varven, och det räcker inte till de där riktigt höga höjderna.

Men å andra sidan, Turin Brakes känns som en jordnära upplevelse, och det är skönt på sitt sätt. Bra i det lilla, men jag förväntar mig mer nästa gång.