Venus Brown är ingen flicka som jag trodde först, utan en man med ett flicknamn. Och trots att jag har sökt information om honom överallt på det världsomspännande datornätverket internet, har jag inte hittat ett smack om hans person och hans tidigare karriär. Utom denna mer eller mindre bekräftade information, som också upprepats i alla andra recensioner av skivan:

1. Venus Brown är amerikan.
2. Han har skrivit låtar åt bland andra Boyz II Men, Patti Labelle och All-4-One.
3. Han hade ett skivkontrakt, eller kanske – hade nästan ett skivkontrakt med D'Angelos eget skivbolag Cheeba, men blev less på att vänta när D's egen skiva drog ut några år på tiden och han aldrig fick spela in nåt.
4. Venus Brown har känningar i Danmark och gjorde bland annat förra sommaren en bejublad konsert på Roskildefestivalen med sitt 7-mannaband.
5. Det danska skivbolaget Boulevard Connection gav Venus skivkontrakt och
6. där är vi nu.

Några fakta kan jag också läsa mig till på omslaget: skivan är inspelad i Washington DC, Atlanta, Hollywood och Köpenhamn. Venus skriver sina låtar, spelar och sjunger nästan allt själv och är dessutom sin egen inspelningstekniker.

Jag gillar den här skivan jättemycket. Blir god och glad av den. Venus Brown gör en mustig och helt originell blandning av blues, funk, jazz, soul, gospel, r'n'b och hiphop, trots att beståndsdelarna lätt går att känna igen från välbekant musik. I ”I Will” stämmer till exempel Venus upp i ”pa-pa-pa-dia-pa-pa”-slingor som låter på pricken likt Philip Bailey i E, W & F (vilket han också kommenterar själv i låten). Men i övrigt är låten inte en karbonkopia av supergruppen, utan har en helt egen ryggrad. Naken akustisk bluesgitarr finns med nästan överallt och den sista låten är följdriktigt en cover av en BB King-låt; ”The Thrill Is Gone”.

Ibland får Brown mig att tänka på Wyclef Jean, inte bara för att deras röstläge påminner mycket om varandra. Precis som Wyclef osar Venus av musikglädje med ett självförtroende som nästan går att ta på. Venus Brown verkar ha en djupt rotad musikalitet och ha stor rutin. Jag kan givetvis ha fel, eftersom jag bara gissar, men om det inte är sant är han ett underbarn. En sak jag uppskattar med skivan (och som också tyder på musikalisk autonomi) är att låtarna tar slut när dom tar slut; toppenlåten ”Mo, Mo, Mo” är exempelvis 1.35 lång och ”Push” 2.03. Det är skönt när konstnärer ser när det räcker och slutar där.

Hela ”Tar Baby” är rätt laidback och kool, och innehåller inga särskilt nyskapande inslag. Men det behövs heller inte alls, för den här jordnära musiken är svängig så det räcker. Det är glad musik, utan att för en sekund vara för snäll. Bluesen och hiphopen kommer från samma ställe, som Venus själv säger i introt, och det är bara att plocka från allt däremellan. Rätt, så rätt. Ett smörgåsbord av all svart musik jag kan önska mig. Gott.