1994 gillade Nine hardcore. Det kunde man höra på första singeln ”To the Bottom” och det första albumet ”Listen”. Jag hörde några av de spåren de gjorde då, men jag tyckte att Nine var ett band i mängden, så jag blev aldrig riktig intresserad. I samband med förra plattan ”Kissed By the Misanthrope” blev jag lite sugen på Nine, men gillade inte riktigt att man försökte göra en Entombed. Visserligen är inte Entombed det enda band som gått från riktigt hårda tongångar till mer lättlyssnad rock, problemet var bara att jag tyckte att Nine kom att låta lite för mycket som Entombed.

Tre år senare är vi framme vid ”Lights Out” och jag måste säga att jag har varit rätt förbryllad. Jag förväntade mig hardcore och metal levererad i en smart rockkostym. Men inte så här. Det tog ett tag, jag famlade i mörkret efter andra begrepp att koppla ihop hardcore och metal med, jag försökte ett tag med streetpunk, men det kändes inte rätt. Så plötsligt var det någon som började prata om rock i samband med Nine, och då slog det mig! Självklart har Nine gjort en rockplatta!

Nine spelar numer rock på det sätt man kan förvänta sig av gamla harcoresnubbar. Ibland blir det punk, ibland pop och så helt plötsligt är det hårdrock. Summan blir naturligtvis inget annat än ren och skär hård rock. Visst finns där fortfarande Entombed, men inte som på ”Kissed By the Misanthrope”.

Problemet är bara att det känns som att de inte riktigt kan bestämma sig. Första låten ekar lite sena Refused (inte enbart för greppet med inklippt publikvrål), och andra låten blir lite väl stompig och styltig. Ungefär som att den var designad för att egga publiken i ett livesammanhang. Och även om jag uppskattar mellanspelet på klaviatur, har jag ännu inte riktigt kommit överrens med den inledande irriterande synthslingan.Sedan kommer då ”Anaemic” som är av en helt annan karaktär, och jag blir smått perplex.

Bara några minuter senare blir jag mer än så. För efter det att den i särklass rockigaste låten ”Killing Time” har ringt ut så händer något. I alla fall i mitt huvud. Följande fyra spår fungerar inbördes ihop på ett helt annat sätt. De har en helt annan tyngd och attack, de låter inte lika uttänkta, och känns mer naturligt svängiga! Förhoppningsvis beror det på att jag inte har lyssnat nog på skivan. Jag har helt enkelt inte bestämt mig för vad jag tycker riktigt än. Jag hoppas att det är så. För om skivan växer till en helhet i stil med vad jag känner för ”Co-exist”, ”…and the Wolves Want More”, ”Carnage” och ”The Evil Eye” så kommer jag att bli en mycket lycklig människa.

Har jag glömt avslutande Black Sabbath -färgade dängan ”A New Sedative”? tänker du. Nej, det har jag inte. Jag gillar den, och den är en riktigt bra avslutningslåt (och då räknar jag inte med den riktiga avslutningen, även om den också är skoj).