Finns där inte alltför många band fyllda med ångest och hormoner? Band som lyckats komma över ett par elgitarrer, en elbas och ett trumset, och med hjälp av dessa vapen trampar runt som elefanter i Orrefors presentbutik. Jag vet inte om det finns för många band av det slaget, vad jag är övertygad om är dock att känslor av ångset är som att vara för stor i en butik fylld av dyrt handblåst glas.

My Vitriol sällar sig till raden av band som gärna mal sönder sina lyssnare med vassa gitarrer och texter som skulle få vem som helts att tveka (inför allt). Det är lugnt och sedan exploderar det. Vackert i sin luftighet, men gräsligt i den kompakta.

Denna engelska kvartett gav ut sina första riktiga singlar förra året, och släppte 2001 ”Finelines”. En fullängdare med en hel del förväntningar på sig. Visst är detta en bra debut. Som Wardners röst är rätt bra, och de långa instrumentala partierna i låtarna gör sig riktigt bra. Jag gillar dessutom Carolyn Bannisters basspel i de flesta av låtarna. Inte sådär överdrivet som i hårdrocken, utan mer av en tyst fältherre som med signaler ger tyngd och riktning. När My Vitriol låter som bäst är det en skön blandning av Garbage, Radiohead och Foo Fighters. Men allt har en baksida. My Vitriol låter rätt enformigt, och de skrikande gitarrerna berör inte mig efter låt på låt i samma anda. När My Vitriol låter dåligt så blir de bleka kopior av Deftones, The Cure och The Smiths.

Jag vet inte riktigt vilken sida som väger över för My Vitriol. Låtar som ”Always: Your way” är riktigt bra, medan ”Losing touch” får mig att skratta över patetiken. Jag lägger ett medelbetyg på denna skiva, och inser att kanske kommer detta att växa. Just nu sticker dock My Vitriol inte ut tillräckligt mycket för att särskilja sig eller för att göra något så pass bra att de kan stå på egna ben i någon annans fotspår.