Det jag fastnar för först är texten. Egna små berättelser om allting och ingenting, eller livet om man så vill. De är inte speciellt viktiga, de handlar mest om kvinnor samt kärlek till dem. De är utförda med lite så där lofi-ironisk nonchalans som skulle kunna kännas tröttsam. Det blir lätt så med textrader om Michael Jacksons näsa och om luftmadrasser med drinkhållare. Men när de blandas med varma rader om när han och hon spelade Judas Priest mitt i natten funkar det utmärkt.

Musiken baserar sig i countryn, plockar skamlöst från popen och lånar ett riff här och där från sköna rockstänkare. Jag tänker specifikt på Tom Petty, Weens country-utsvävningar och lågmäld pop som skulle kunnat vara Eskobar. Lite avigt, lite deppigt, ganska vackert.

Skivan börjar mjukt berättande i ”La la land” och det känns naturligt att tjugo rader efter ”We use to stay up / Night after night / Blasting Judas Priest” kommer ”We're looking like a couple of hamsters”. Den fortsätter med lite löjliga ”Piano” som försöker bortförklara otrohet med att pianot inte blir sur när han sitter vid trummorna, men den är samtidigt en ganska bra låt. ”In a trance” är inte helt lysande på något plan, men den kompenseras av ”Waterfall” som följer. Det spelas på flaskor och burkar när det sjungs om det moderna samhällets förfall i en Pavement-ljudande popsång. ”Cartwheels” letar upp en folksångartråd och titelspåret som följer adderar en blues-gitarr till kombon.

Det står i Munichs biografi att de velat göra en eftermiddagsplatta. Det känns som de lyckats. Eftermiddag och tidig kväll. En fåtölj, en kopp kaffe och ett schyst magasin med vackra bilder och välskriven text. Inte full koncentration på musiken som går, men jag trivs.