Ett tiomannaband som varit aktivt sedan mitten av 90-talet har helt ofrånkomligen en lång historia av medlemsbyten och musikaliska riktingsändringar. Det som förvånar mig mest när jag läser om USCB Allstars bakgrund är att stommen hållits så pass intakt sedan starten. Det tyder på att det gemensamma målet ändå är förhållandevis tydligt och att övertygelsen om vad bandet är och hur det ska låta är lika klar. Att bandet enligt den egna historien utvecklats från ett skacoreband till dagens rootsiga rocksteadykonstellation är inte särskilt förvånande. Skacore är huvudsakligen en ungdomlig musikstil, med ålder kommer mognad och vidgade vyer. Jag ser i det här fallet mognad som något gott. Att recensera ett skacoreband år 2001 hade ärligt talat inte känts särskilt upphetsande.

USCB Allstars är en tämligen ny bekantskap för mig. Jag har sett recensioner av deras tidigare EP:s och bildat mig en förutfattad mening om ett andra divisionens skaband. Snäppet under svenska konkurrenter som Liberator och Skalatones. Det visar sig ganska snabbt att även denna förutfattade mening är felaktig (är inte förutfattade meningar alltid det?).

UA spelar för det första inte särskilt mycket av det vi dagligdags kallar för ska. Det är definitivt inte frågan om two tone eller tredjevågen. Nej, jag tänker mer på termer som rocksteady, dancehall och dub när jag lyssnar på ”Class Brutáls”. Jag tänker på samtida artister som John Brown’s Body, jag tänker på The Wailers och Roots Radics. Bara att jag tänker de namnen är ett gott betyg och ett ett bevis på var jag vill placera in dem. Snäppet över, inte under och verkligen inte i skafacket. Visst finns det ett och annat spår som faller in i skafacket – ”Honesty Is Nothing” är till exempel klassisk partyska som kan få den mest surmulne på glatt humör.

Roberto Laghi som tillsammans med bandet står för produktionen har gjort ett bra jobb och lyckats undvika att sockra soundet för mycket. Ibland är det på gränsen, men lyckligtvis faller det aldrig helt på fel sida. Till skillnad från tex Rootvälta och The Cigarres känns UA alltid levande och fylliga. När Rootvälta emellanåt förvandlades till dansband och när The Cigarres emellanåt kändes tunna och lättviktiga, då står USCB Allstars stadigt med tjugo fötter i myllan med ett skönt sväng som slutresultat. Klaviaturtrakterare Bjarne Karlssons tack till Peps Persson för inspiration känns både ärligt och naturligt.

Personligen skulle jag bli både förvånad och besviken om inte USCB Allstars vid årets Hultsfredsfestival får chansen att flytta ut ur demotältet och in på någon av festivalens större scener. Varför inte ge dem chansen på E1 eller E2 i år?