Dödgrävande metallarbetarna Paradise Lost har under senare delen av sin karriär upprört en kritiker och gamla fans genom att blanda in allt tydligare synth-referenser i sin musik. Bandet som startade som dödsmetallare i slutet av åttiotalet har med detta album, det åttonde i ordningen, dock låtit gitarrerna träda fram tydligare igen, och fått kritikerna att med en suck konstatera att bandet är på väg åt rätt håll igen.

Jag är inte säker på att de har rätt. I de mest gitarrbaserade låtarna tycker jag Paradise Lost tenderar att låta som ett uppgraderat pudelband, och inte som ett gäng mörkermän med Depeche Mode-ambitioner. OK, texterna är inte några partypiller, men musiken är inte direkt kolsvart. Dock, det ska tilläggas att jag inte har någon direkt intim relation med Paradise Lost. Har sneglat på bandet av och till under senare år, men aldrig fått någon anledning att bjuda hem dem, så att säga.

Paradise Lost har sin riktiga storhet i Tyskland. Landet där varken hårdrock, metall, synt eller goth går ur tiden eller tappar i popularitet. Där är de marknadsledande för den nya generation av mörka band som följer i fotspåren av Sisters of Mercy, vilka Paradise Lost för övrigt turnerar som förband till nu i vår.

Paradise Lost skulle nog med enkelhet kunna avfärdas på grund av sin ganska tydliga otrendighet. Pretentiösa, svåra och till råga på allt instrumentala perfektionister göre sig icke besvär på inne-listorna. Men detta vore att göra det för lätt. Paradise Lost har nämligen, liksom sina kollegor Century något som inte går att avfärda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men blandningen av de kommersiellt nästan utdöda musikstilarna metall, synth och blir även i detta fall till ett vinnande koncept.

I låtar som ”I am nothing”, ”Mouth” och ”World pretending” låter bandet ganska tungt, men det är i gränslandet mellan digitala, elektroniska ljud och krocken med brutala metallgitarrer som Paradise Lost övertygar mest. ”Look at me now” och ”Sell it to the world” är låtar där detta hörs tydligast. Produktionen, signerad John Fryer, som bland annat arbetat med Nine Inch Nails, Die Krupps och HIM, är oklanderlig och passar musiken mycket bra.

Jag köper det här konceptet. Kan inte riktigt motivera varför. Det finns många anledningar att inte gilla Paradise Lost och musiken de står för. Ingen av dessa anledningar biter på mig. Istället har jag fått ännu en anledning att sluta skämmas över mitt hårdrockar-förflutna.