I följebrevet till detta album jämför sig Sharif med bland andra Tindersticks och Vic Chesnutt. Det är farligt att göra sådana jämförelser och jag lyssnar på albumet utifrån de förutsättningarna, och i det här fallet är det inte positivt.

Sharif spelar musik som är melankolisk och lite experimentell. Anslaget är ganska dramatiskt och verkar gångbart i Sverige just nu. Visst är det ok och sympatiskt men det ställer också stora krav på artisterna. Ibland lyckas det, ibland inte.

Hos mig har inte Sharif lyckats fastna. Bitvis tar bandet sig in, i låtar som ”Blissful” och ”Driving Smoking”, men tyvärr har helheten inte samma styrka. Det låter ok. Produktionen och framförandet är oklanderligt. Men det är nåt jag saknar. Lite mer själ.

För dig som uppskattar melankoli och gärna söker dig utanför huvudfåran finns det många band att lyssna på. Vill du att bandet ska vara svenskt? Då blir antalet mindre, men det finns fortfarande många artister som är mer intressanta än Sharif.

En sympatisk debut som inte håller. Tyvärr. Men bandmedlemmarna är aktiva på andra fronter och lär säkert höra tala om sig igen. Då är jag villig att lyssna igen.