Ibland överlever komiker sig själva. Ibland överlever musiker sig själva. Ibland är bandet i fråga en kombination av komiker och musiker, men överlever sig likväl. The Presidents of the United States har som band överlevt sig själva. Det där häftiga postgrunge-soundet med crazy knorr kändes bättre när det självbetitlade debutalbumet släpptes 1995. Låtar som ”Lump” fick väl vem som helst att dansa. Som 20-åring lyssnade jag intensivt på detta första album, jag tyckte verkligen om det.

Men det blev egentligen bara det. När det andra albumet (de har släppt en del bonus-CD:s och annat smått och gott) ”The Presidents of the United States II” släpptes så var glorian borta. Bandet kom att splittras men fick någon dille under 2000 och spelade in ”Freaked out and small”, som släpptes i USA redan i september 2000.

Trion levererar vad de brukar. Inte alltför många strängar på basen och gitarren och en underfundig Jason Finn sjunger kluriga texter. TPOUSA har alltid stått i någon form av amerikansk punkbandstradition, och inte alltför sällan har namnet Dickies nämnts i deras närhet. Min kompis brukar säga att TPOUSA är som ett Weezer på knark. Det är lite roligare och tokroligt. Det finns en baksida, folk på knark brukar efter ett tag bli rätt så störiga. Typ som Offsprings musikaliska utveckling.

TPOUSA är fortfarande hyfsat trallvänliga, men håller inte hela album igenom. Verkligen inte. ”Freaked out and small” räddas från sågning av två låtar: ”Tiny Explosions” och ”Death Star”. Den förra av de båda låtarna är en skön dänga om hur skönt det kan vara att känna sig glad, och jag kan säga att Janne Lucas ligger i lä vad det gäller pianospel. Den senare av de båda låtarna handlar om, ja mycket riktigt, Dödsstjärnan. Är på ett sätt en hyllning till denna fantastiska skapelse som Imperiet låg inne med två gånger. Samtidigt var det ju faktiskt rätt skönt att den sprängdes i bitar då den envisades med att åka runt och spränga planeter.