Saker man behöver på riktigt: en säng, en tandborste, en skivspelare, en Otis-platta. Så viktig känns den här artisten att jag skulle kunna klara mig en god stund utan någon annan musik. Även om det i det här 40-låtarsformatet blir för kompakt och långt i ett svep. Till och med jag väljer helst att portionera ut skivan för att den ska komma till sin rätt.

Men Otis är faktiskt ett fenomen. Den bäste soulsångaren som funnits. Jag skulle nog kunna säga en av de bästa sångarna som funnits överhuvudtaget, för det finns knappt någon som kan få mig att känna så mycket som han. Vare sig han sjunger en snabb och studsig rhythm and blues-låt eller en långsam ballad lyckas han krama ur sig äkta känslor som fastnar på band. Åtrå, uppgivenhet, längtan, självironi – allt går att förstå när Otis berättar det med sin mäktiga uttrycksfulla stämma. Tusen olika toner där det vanligtvis finns trettio.

Att räkna upp alla klassiska låtar på den här samlingen blir smått löjligt, det är för många förstås. Men några exempel är: ”Try A Little Tenderness”, ”Mr Pitiful”, ”Satisfaction” (Otis inspelning skapade ett rykte om att han hade skrivit den och att Mick Jagger snott den. Det säger mycket om varifrån Mick fick sin inspiration och ger ett ganska bra betyg till covern!), ”I've Been Loving You Too Long (To Stop Now)”, ”Fa Fa Fa Fa Fa (Sad Song)”, ”Respect” (som Aretha Franklin alltså har att tacka Otis för). Och 34 stycken till, lika bra eller åtminstone nästan. Southern soul som medicin för själen.

Booker T & the MG's var kompbandet i Stax studio och de är inte heller de sämsta killarna att ha bakom sig. De är så exakta och samspelta att det gör ont, sväng är bara förnamnet. Otis och gitarristen i MG's, Steve Cropper, skrev dessutom många av låtarna tillsammans i studion och samarbetet var på alla sätt fyllt av ömsesidig respekt och kärlek; det inte bara hörs, utan framgår av citaten från honom och andra gamla musikerkollegor i CD-boken.

Där finns en kompakt biografi om Otis Reddings liv, karriär och tragiska död i en flygolycka vid 26 års ålder. Om hur han föddes i Georgia och växte upp i Macon där också Little Richard och James Brown startade sina karriärer. Som riktigt ung uppträdde han mest som Little Richard-soundalike, men efter 20 års ålder vecklade han ut sin egen underbara sångstil som gjorde succé över hela världen. På samlingen finns 40 av de viktigaste låtarna med; från den första inspelningen 1962, ”These Arms Of Mine” till den osannolikt bra skåpmat han hade lämnat efter sig i Stax arkiv, t ex ”Hard To Handle” och ”Love man”.

Otis hade vid sin död 1967 precis börjat komma underfund med en helt ny crossover-stil, med ”(Sittin' On) The Dock of the Bay” som första och enda exempel. För att komma från en r&b/soul-artist var den låten ett markant brott mot konventionen, långt från söderns stötiga och svettiga soul. Men stora artister går sina egna vägar. Vart skulle Otis Redding ha gått om han hade fått leva ett tag till? Troligtvis hade han gjort storverk, men å andra sidan är hans karriär obefläckad av glassiga discoprojekt från 70-talet och halvhjärtade comebackförsök under 80-talet.

Otis är och förblir ren och genialisk. Evigt ung.