Jag är glad över att det blev en fullängdare för Diamond Dogs. Jag trodde bara att EP:n ”Among the Non Believers” skulle släppas som en rolig grej; som en realisering av den eviga krogdiskussionen. Ni vet den där som alltid kommer efter ett par öl på krogen: fan, ska inte vi starta ett band, det skulle bli så djävla bra! och sen blir det aldrig något. Diamond Dogs gjorde det, kanske inte så bra, men de gjorde det. Dessutom har de nu släppt en fullängdare. Jag kanske hade fel helt enkelt.

Det är inte svårt att räkna ut att Diamond Dogs spelar rock. Läser man listan över musiker och, för all del vet var namnet är hämtat ifrån (platta och låt med David Bowie), kan det inte bli mycket annat. Att de sedan låtit sina influenser ogenerat lysa igenom är inte heller direkt oväntat. Jag menar, ska man låta lite glam och lite partaj, och använda sig av en stilenlig ljudbild, ja då blir det som det blir.

Plagiatteorier har jag hört och ältat till leda här och på andra ställen. Min ståndpunkt är den att alla band bygger vidare på det som redan finns. Oavsett om man heter Rolling Stones, the Faces, New York Dolls, eller Black Crowes. Diamond Dogs har med största säkerhet hört dem alla, och de flesta av nyss nämnda inblandade har säkert lyssnat på några av de andra. Det man kan prata om är hur man förvaltar arvet. Allt annat är ointressant.

Diamond Dogs tycker jag lyckas hyggligt. De levererar inga klockrena dängor, men de klarar av att genomföra vad de har satt ut att göra utan att jag känner att de borde ha låtit bli. Men samtidigt som Diamond Dogs klarar av att sprida glädje på det sätt som de avsett med sina låtar, har jag svårt att få låtarna att fastna. Bandet har inte så mycket att tillägga. De levererar låtar som känns bra, men som inte har så mycket innehåll när man skrapar lite på ytan.

Kanske hade det hjälp om de hade jobbat lite mer på låtarna, eller helt enkelt valt att spela in färre. Som det är nu räcker det inte hela vägen. Även om jag känner för skivan.