Vad händer när en extremt lokal kultur lyfts ur sitt sammanhang och flyttas till en helt ny kontext? Helt ny är kanske att ta i, men förutsättningarna för brittisk hiphop är en helt annan än för amerikansk. Hiphopens är på många sätt hårt knuten till det amerikanska samhället och dess förutsättningar. Från grunden bygger det på den urbana svarta mannens vardag. Vardagen för den svarta mannen i England är en annan än den amerikanska. Kanske är det därför svarta i England valt andra uttryckssätt än sina svarta bröder? Brittisk hiphop har aldrig riktigt slagit, inte ens på hemmaplan. Visst finns där enstaka uppstickare, Roots Manuva har gjort en del väsen på senare år och Credit to the Nation hade en mindre internationell hit med ”Call It What You Want” som var en omtolkning av Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”. Annars är hiphopens inflytande på brittisk musik som mest påtaglig hos artister som Black Grape. Engelska storstäder är en annan sorts smältdegel än amerikanska. Jag vill inbilla mig att hudfärg inte är en lika stor faktor, men inser att det förmodligen är ett naivt förhållningssätt till verkligheten.

Ty hör jag för första gången i och med ”Awkward”. Jag tror att han, eller skivbolaget, räknar med att många möter honom för just första gången. CD-häftet inleds nämligen med en ganska lång presentation av den brittiska hiphopscenen och även av huvudpersonen själv. Texten gör sitt bästa för att framställa Ty som äkta. Textenr förstärker mitt naturliga förhållande till det brittiska uttalet. Brittisk engelska låter lite förnämare, lite mer akademisk, lite mer polerad – mindre rå än amerikansk engelska. Ett ”fuck” eller ”bitch” känns avlägset i brittisk engelska helt enkelt. Texten känns på samma sätt. På gränsen till akademisk. Jag får sinnebilder från texter om hiphop som innehåller tabuladdade uttryck som ”den tänkande mannens hiphop”, ”politiskt korrekt” osv. Sen kommer jag på mig själv med att jag själv inte alls ser det som tabubelagt. Jag gillar ju när hiphop tar sig utanför de ibland snäva ramarna. När någon vågar vända på begreppen. Ty lyckas med det.

Musikaliskt rör sig Ty i en brittisk variant av The Roots värld (ja, det går att dra paralleller till artister som Common, Jill Scott och D'Angelo). Samtidigt finns tydliga spår bakåt i både den brittiska och afrikanska musikvärlden. ”Zaibo” tex låter som en uppdaterad version av Manu Dibangos afrofunk kombinerad med dagens franska hiphop. I andra spår tänker jag på flummig brittisk funkrock som Cymande, eller modernare brittiska kollegor som Omar eller N'Dea Davenport. Precis som sina landsmän lider Ty lite av att han aktar sig för att bli för skitig. Han håller det rent och fint. Någon smuts à la Bristolscenen gör sig inte påmind. Det här är från fina gatan. Sen brister det lite i låtmaterialet också, inget är riktigt dåligt. Allt låter bra. Väldigt lite griper tag och tvingar mig till att lyssna på texterna. Det mesta förblir bakgrundsmusik som är behaglig att göra något annat till.

Brittisk hiphop har aldrig känts särskilt spännande, trots att jag i grunden föredrar den brittiska accenten. Kanske börjar det äntligen vända. Ty pekar på det, trots att ”Awkward” inte är någon bomb.

Jag tror ändå att jag gillar det här.