När man idag talar om svensk musik är det ingen som missar att ta med hiphop i uppräkningen. Den har fått sitt massmediala erkännande och man talar lika mycket om den svenska hiphopscenen som om pop- eller rockscenen. Ett säkert tecken på att den blivit erkänd är att det så smått börjar talas om att införa en separat kategori för hiphop/rap på musikbranschens egen myskväll, Grammisgalan.

Men det är inte många år sedan situationen var en helt annan. För även om det redan då fanns en levande hiphopscen i Sverige var den förpassad till källare och fritidsgårdar och mest en angelägenhet för de mest inbitna headsen. Och förutom tre glada gringos från Östermalm som härjade lite på radiostationernas spellistor och diverse konsertlokaler fanns det inte så många representanter för den svenska hiphopen.

Men precis när musiksverige verkade ha gått lite i stå kom Latin Kings ”Välkommen till förorten”. Skivan debatterades i medierna. Åsikterna om den gick, och går väl för all del fortfarande, kraftigt isär. Mästerverk och milstolpe eller skämt och olyssningsbart, kommentarerna var många men vad som än skrevs och sades satte skivan fokus på att det också i Sverige fanns en vital hiphopscen. Ett par år senare slog Petter igenom med ”Mikrofonkåt” och resten är som det brukar heta historia.

Idag är som sagt hiphopen erkänd och artister som Feven, Blues och Ken har satt sina avtryck på musiklivet. Men samtidigt är, trots all uppmärksamhet och radiospelningar, fortfarande hiphop i mångt och mycket en undergroundrörelse idag. Visst spelas den på radion men det handlar då nästan uteslutande om ett fåtal artister signade till stora skivbolag som kan ge den backning som behövs i form av promotion och reklam. Men missförstå mig inte nu. Jag försöker inte ta ifrån de artisterna något. De förtjänar i de flesta fall all publicitet och ska ha cred för det de gör. Jag ser också tusen gånger hellre att skivbolagen satsar pengar på dem än på att ta fram ett Smurf-teens eller något liknande.

Problemet ligger i att allt fokus ligger på dem. Förvisso uppmärksammas det hela tiden nya namn men på varje ny akt som slår igenom finns det tio oupptäckta som väntar på sin chans. Det är fortfarande i källar- och hemmastudios den stora delen av svensk hiphop skapas. Där sker de spännande mötena och där tas det nya steg. Och det är där eldsjälar som Andreas Melin kommer in. Han har på olika sätt varit involverad i hiphopkulturen sedan 80-talet och ligger bakom samlingsplattan ” Jakten på under orden (rösterna som media inte lyssnat på)”.

Tanken med plattan är att lyfta fram inte så kända svenska hiphopakter och samtidigt också ge en bild av scenen de senaste fem åren. En inte helt lätt uppgift och trots att Andreas säkert har sållat bort en massa musik har det som från början skulle vara en enkel-CD nu svällt till 42 låtar på två fullmatade skivor.

Mycket av materialet är hämtat från egenpressade tolvor eller mixtaper men här finns också ett par spår från kommande framtida släpp. Det är en skön blandning av stilar och skolor som möts på ”Jakten på under orden”. Här finns allt från betonghård bakgate hiphop via groovigt skönsväng till rent partystuds. Till största delen skapat av, för mig, okända konstellationer från runt om i landet. Något jag läst mig till i CD-häftet där varje artist får presentera sig själv med en kort text och diskografi. Sådant får mig att bli lite extra glad. Men även om det i första hand är en platta som ska lyfta fram okända artister finns det också spår med mer etablerade namn som MBMA, Looptroop och verbala kulsprutan PST/Q.

Emellanåt skiftar kvaliteten mellan låtarna ganska ordentligt men det känns på något sätt som att jag kan ta det i det här fallet. Här finns ett gäng låtar som jag nog inte kommer lyssna på så många fler gånger men samtidigt minst lika många som får mig att vilja ge mig ut på jakt efter svårfunna vinyl-EP:s. Då har också ”Jakten på under orden” fyllt sitt mål. Att få mig upptäcka nya artister.

Är du intresserad, kolla upp ”Jakten på under orden”. Dels för att Andreas Melin förtjänar uppskattning för att ha gett sig på och rott iland ett sådant projekt. Men framförallt för att skivan trots ojämnheten visar att det vid sidan av de redan etablerade namnen görs mängder av begåvad och spännande svensk hiphop.