dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Russell Simins: Public Places
Public Places Russell Simins
2000
Grand Royal / Playground
5/10

Räddande slut

Lyssna

Sök efter skivan

Hur tycker du att The Jon Spencer Blues Explosions trummis egen skiva borde låta? Jag vet inte, men jag ville inte den skulle låta riktigt så här.

Det ser ju så bra ut. Russell Simmins, släppt på Grand Royal, producerat av Jamey Staub (Everlast). Gästartister som Miho Hatori (Cibo Matto), Vivian Trimble (ex-Luscious Jackson) och Mike Diamond (Beastie Boys). Jag har försökt att bortse från allt det där. Gång på gång. Lyssna med öron som inte är så fördomsfulla. Men jag kan inte. Va fan, det är ju Russel liksom.

Det är för rakt. Men inte rakt på rätt sätt. JSBX är rakt, men inte. Du märker skillnaden om du lyssnar på inledande spåret ”I'm not a model”. ”Get down” sjunger Russell. Jämför sen med vilken som helst av JSBXs skivor. Rakt och rakt på. Där är skillnaden. Rak rock som inte tar ut svängarna ordentligt (Russell) och en vältränad rockexplosion som smäller till dig rakt på näsan (JSBX). Jag tycker det är orättvist att jämföra med JSBX, men det är där problemet med större delen av den här skivan ligger.

Dessutom kan man ju tycka att trummorna borde vara exceptionella på en trummis solo-skiva. Där borde han ju få göra alla de där virvlarna han egentligen velat göra med bandet (jag menar man vet ju att det skulle vara extra mycket reverb om Ian hade gjort en solo-skiva).

Nästan hela skivan hinner förflyta innan det blir intressant. Då har alldeles för mycket kraft lagts på trötta riff (”I'm not a model”, ”Public places”, ”No 90210″ etcetera), sköna loopar har slängts på en alltför repetetiv låt (”Don't you believe”) och en dålig kopia av den ljudbild Staub skapade till ”Whitey Ford sings the blues” passerat (”Comfortable place”). Om han ändå struntat i allt det. För.

Sen lyckas han placera in de fem bra spåren på skivan mellan spår nio ”Scope” och det sista trettonde spåret ”Stay” (med Mike D på trummor!). ”Scope” är en mjuk och studsig sak där gitarren helt lagts till vila till fördel för programmering och dubbla skivspelare. Tveklöst den bästa låten på skivan. Den är vändpunkten som gör att jag höjer en säker bottennotering till ett medelbetyg. Inga mer trötta riff, inga mer rockiga halvmesyrer. Han går hela vägen och sparkar ut rocken. Och då faller det bättre på plats. Russells röst ger mer kontrast till en lugnare bakgrund och den låter för första gången på skivan riktigt bra. Om det ändå låtit mer så här. Då hade det här varit en hyllning istället för en räddning på slutet.

Kal Ström

Publicerad: 2001-01-09 00:00 / Uppdaterad: 2008-01-27 03:20

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #765

2 kommentarer

Nej men?

Måste vara första gången :)

Martin Friberg Oregistrerad 2001-01-09 00:47
 

hey, be nice.

Kal Ström Oregistrerad 2001-01-09 01:27
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig