Kort efter det att jag sett (hed)pe I Hultsfred (var det 1997 eller 1998?), hittade jag bandets självbetitlade fullängdsdebut i en reaback. Glad i hågen spisade jag detta riktigt ojämna verk gång på gång. Något tilltalade mig. Jag tror att det kan ha varit den råa glädjen att få spela som så många andra inom genren redan börjat tappa. Kanske var det att det ena benet faktiskt var rotat i hiphop och rap, och det andra i punk och hardcore. På riktigt. Något som många andra har missat. Jag vet inte, men gillade det gjorde jag. Jahred kan dessutom både sjunga, vråla och rappa. Inte illa.

Mitt intresse för en uppföljare har därför varit rätt stort, trots ett dalande intresse i genren i övrigt. Kanske skulle de mogna och visa att de kunde närma sig hiphopen på det sätt som ett fåtal som i vanliga fall hanterar stränginstrument klarar av. Tyvärr blev det inte så.

”Broke” visar upp ett mer polerat och tillrättalagt (hed)pe. Tokpunken har ersatts av snällare aggro-metal – dock rätt skruvad och skönt punkig på sina ställen – och de groovigare partierna har fått sin plats men lyckas ofta bli något malplacerade.

För att ta ett exempel. Låten ”Swan Dive” kunde ha varit riktigt bra. Den inleds med ett suggestivt parti levererat av DJ Product, bas och ett piano, för att sedan börja groova grymt med baktaktsgitarr och en skönt sjungande Jahred. Lagom tills dess att man nästan känner lukten av det han lär ha rökt, måste de, som alldeles för ofta, sätta igång och riffa tufft.

Missförstå mig inte. Jag gillar tuffa riff. Och (hed)pe har ett säreget sound med mycket bänd och gnid, men jag tror att de skulle kunna göra det svårare för sig. Inte bara förlösa genom enkla aggro-riff. Som det är nu få man ofta bara smaka på det som Korn tidigare snuddat vid, och som (hed)pe utvecklat; den tonsatta sinnessjukan. I (hed)pes version kan man få pendla mellan det sjuka och det lömskt vackra, och när de väl släpper loss den sidan kan det bli djävligt bra.

Det trista är bara att helheten, med texterna och det stora antalet enkla muskelriff, inte blir mycket mer än en bättre version av numer bleka Limp Bizkit.