Jag fick ett platt fyrkantigt paket i julklapp av min bror Arne häromdagen. Med tindrande ögon slet jag upp paketet som just inte kunde innehålla något annat än en vinylskiva. Nostalgi.

Av hans breda flin att döma misstänkte jag att det var nåt funkigt därinne. Och när jag såg Bettys fräcka pose och vilda afrofrisyr visste jag säkert. Att det var min bästa julklapp förstod jag alltså innan jag hade hört skivan. För min bror är en funkare som jag.

Betty Davis hette som ogift Betty Mabry, men 1968 träffade hon jazztrumpetaren Miles Davis och gifte sig med honom. Ett högst obekräftat, men roligt citat jag hittade om detta säger kanske lite grann om Betty: ”What was I doing before I met Miles? Thinking about him! I just went to his house and rang his bell. I chased this silly woman away and then I married him.” Just så tuff verkar hon. Miles Davis är med på en låt på ”Nasty gal” också, trots att skivan är inspelad flera år efter deras skilsmässa.

Tidigare hade Betty varit bästa kompis (alternativt älskarinna, uppgifterna går isär) åt Jimi Hendrix och var den som presenterade honom och hans musik för Miles Davis. Miles har sagt om Betty att hon påverkade honom mycket, både musikaliskt och som person. Han har också sagt i sina memoarer att om hon skulle sjunga idag, skulle hon vara något i stil med Madonna eller Prince, ”hon var före sin tid”.

Betty är i alla fall en stark, självsäker kvinna som inte låter sig tryckas ner eller censureras. Den slutsatsen har jag dragit själv, dels genom det jag läser om henne, men mest genom att lyssna på hennes musik.

Det här är nämligen en av de råfunkigaste skivor jag någonsin hört. Betty har värsta groovet och är fräck i käften som få. Och det är bara så jävla bra. Hon skriksjunger, mullrar som en demon, stönar och jämrar sig till den hårdaste smällbas och grymmaste gitarriff man kan önska sig. Hårt, och totalt kompromisslöst. Musik som jämnar saker med marken. Musik att ha besinningslös sex till. Take no prisoners, show no mercy.

Detta är Betty Davis tredje skiva och enligt fansen på nätet den sista som var riktigt bra. Hon spelade in låtar under hela 70-talet, men sedan dess lever hon ett anonymt liv i Philadelphia. Som tur är har de sällsynta skivorna börjat tryckas upp på nytt, så jag rekommenderar varmt en liten jakt på Bettyplattor för alla funkateers som inte äger någon.