Som namnet och det gemensamma skivbolaget antyder är Hellride någonting åt Hellacopters-hållet. Även om de musikaliska likheterna räcker ungefär lika långt som de gemensamma första fyra bokstäverna. Och så kommer förstås Hellride från Norge (även om den här skivan har spelats in i Sunlight studion i Stockholm med Thomas Skogsberg som producent). Det är rak, skramlig rock’n’roll med punktendenser och ganska mycket hård attityd inkluderande pilotsolbrillor, tatueringar och hårpomada. Samt en massa skryt om hur mycket sprit de dricker. Jag är inte så imponerad av just den biten, särskilt som jag vet att ingen musik blir bättre för att man super. Har man talang kan man förstås dricka mycket och det låter bra ändå, men är man mest sugen på rockenroll-livsstilen blir det ofta lite fiaskoartat.

Och i det här fallet kanske de skulle ha satt sig och tänkt över texterna en gång till istället för att ta den där extra fyllan, för det är synnerligen fåniga texter för det mesta. Rå rock kan klara sig utan intellektuella mästerverk, så mycket kan jag gå med på. Men exempelvis textraderna ”let’s rock, rock, rock, rock, rock, rock” och ”you look good, you look damned good, you look good oh baby you’re dynamite” ger mig snarare The Pinks-vibbar än associationer till några hårdhudade rockers.

Soundet är dessutom så tunt stundtals att jag undrar om jag har fel på stereon. I bandets egen bio berättas det om hur de jagat en andra gitarrist under en längre period, men tvingades ge upp och istället lät frontmannen Pete Evil (aka Pete Pissed aka Peter Vegem) spela alla gitarrer själv på skivan. De borde nog ha väntat in en till gitarrist. Sån här enkel rock står sig inte riktigt utan en vass gitarrist och det kan man inte direkt beskylla Pete för att vara. Hård och opolerad rock måste få göra ont och lämna lite blåmärken, men den här skivan skapar mest stänga-av-spasmer. Meningen är säkert att Hellride ska låta som en urladdning, men för mig låter det tafatt, klent och totalt charmlöst. Säkert mycket bättre live, men vad hjälper det.

De andra gruppmedlemmarna på skivan är basisten Zugly och Tex Burger på trummor. Sedan skivan spelades in har dock en svensk gitarrist vid namn Claes plockats in och dessutom har Zugly lämnat bandet och ersatts av ytterligare en svensk kille vid namn Peter. Man får hoppas att de nya snubbarna kan skänka lite stabilitet och tyngd till Hellrides energiska rock. Det skulle den absolut inte må dåligt av.