Det är vansinnigt svårt att tala om hur bra LKJ är, det är något som egentligen borde vara självklart hos alla. Linton är dubpoetryns kung, han har en fantastisk röst, tokbra texter och ett sagolikt gung. Men det är ännu svårare att välja vilken skiva som bör lyftas fram. De tre första, ”Dread beat and blood”, ”Forces of victory” och ”Bass culture” är alla kalasbra album som gör sig bäst i grupp. De efterföljande erbjuder förstås också storartad njutning men tyvärr håller inte alla låtarna för lika många lyssningar.

Den första skivan, ”Dread beat and blood” är i regel den som brukar nämnas som den man ska ha. Utan tvekan är den bra, men den jag istället blir lyckligast av är efterföljaren, ”Forces of Victory”. Linton sjunger bättre, den svänger och gungar lite mer och alla låtarna är lika bra. Det som ligger ”Bass culture” mest i fatet är väl att den kom ut efter ”Forces of Victory”. Det är svårt att bli lika hänförd två gånger på varandra.

Det största utslaget för min del ligger i att ”Forces of Victory” är mer dub än de andra, fler ljudeffekter och så vidare. Den svänger mer än den första men är inte lika jazzinfluerad som de efterföljande, reggae-beatet lämnas aldrig, basarna vaggar trofast i bakgrunden men de musikaliska utsmyckningarna är fler. Hur många gånger man än lyssnar så låter det annorlunda.

Jag får känslan av att Linton på det här albumet tagit ett stort musikaliskt steg framåt och för min del står på toppen av världen. Det måste vara omöjligt att göra ett album där varenda låt är så perfekt som här. Samarbetet mellan Linton och Dennis Bovell, som skött mixningen och även spelar piano, borde inte kunna bli bättre än så här. Dessutom får man hela sitt lystmäte av politisk medvetenhet tillfredställt. Med ett stort leende, en varm själ och svettig kropp dansar man runt med gungande höfter och sjunger ”We’re gonna smash their brains in…” (ur ”Fite dem back”). Revolution!