När Freddie Wadling släppte sin förra skiva ”Skivor till kaffet” skrev Fredrik Welander: ”Snälla Freddie Wadling, fortsätt med det som gjort att vi uppskattar dig. Vidareutveckla Fläskkvartetten och andra spännande projekt, men fortsätt inte på det här spåret.” Det var inget gott omdöme, men till viss del stämde det om ”Skivor till kaffet”.

Wadlings nya skiva ”Skillingtryck och mordballader” är något annat. Det är en ödmjuk hyllning till de fattiga statarnas och den framväxande arbetarklassens musik. För 100 till 200 år sedan spreds skillingtryck och mordballader i tusentals. Ofta hade de en psalm som urspring då det var melodier som alla kunde.

Med ett eget ursprung i det svenska statarsamhället har jag från barnsben vuxit upp med musik av detta slag. Det här musik som beskriver de värsta mardrömmar du kan tänka dig. I ett samhälle där våldet fortfarande inte var kontrollerat och monopoliserat, hörde misshandel, illegala aborter och mord till vardagen. Förutom att sorgerna dränktes med brännevin så skrev folk. Kyrkan hade på gott och ont lärt folk att läsa och skriva, och pyrde inte det politiska upproret så var musik en del av vardagens sysselsättningar.

I denna tradition ställer sig Freddie Wadling stadigt. Han plockar ut tio guldkorn som han på ett jazzigt sätt bearbetar med hjälp av sitt band (bl.a. Martin Hederos på klaviatur, men det är större delen av The Soundtrack of our Lives som faktiskt är musiker på skivan). Freddie Wadling förvaltar ett svenskt musikarv utan att det på borgerligt vis blir en skiva fylld av kuriosa. På ”Skillingtryck och mordballader” blir denna musik levande igen, så levande som den var på logen i Gärdeserum eller framför kolarmilan i Kolmården.

Bäst på skivan blir faktiskt två klassiker som hörts så många gånger förut. Den första är ett falsarium som Astrid Lindgren och Georg Riedel skrivit; ”Alfredsvisan”. Med hjälp av Margareta Kjellberg (Herren) blir ett svängigt skillingtryck, om än skrivet på 1900-talets andra hälft. Den andra melodin är ”Värmlandsvisan”, som väl får betraktas som en del av folkarvet. Freddie Wadling framför originalet från 1822 (Anders Fryxell), och inte den populariserade version som oftast sjungs idag. När ungefär hälften av låten gått så börjar Stina Nordenstam sjunga, och jag smälter.

Freddie Wadling gör ingen museiskiva. Detta är ingen skiva för Nordiska museet, det är en skiva i den levande vardagen. En skiva som berör människan idag, precis som igår. Visst har vi idag datorer och en hel del andra finesser, men vår längtan och vårt behov av närhet är detsamma som i torparstugan i Värna socken. Förklara det om ni vill Darwinister.