Recension
- Lovers rock (CD) Sade
- 2000
- Epic/Sony Music
Oklanderligt ospännande
Lyssna
Externa länkar
- sadeonline.com
- Den officiella sajten. Sobert snygg.
- Sade Central
- Fyllig fansajt som innehåller det mesta om Sade. Bland annat kan fansen skriva om sina olika upplevelser med gruppens musik t ex "Concert Moments" eller "Romantic Moments"
- The Sweetest Taboo
- Fansajt som bland annat har alla(?) omslag på de skivor som släppts.
- Rainbow Trust
- Organisation som stöder barn, och föräldrar till barn, som drabbats av dödliga sjukdomar. Låten "The Sweetest Gift" på "Lovers Rock" är tillägnad Rainbow Trust.
Det råder som bekant permahöst i detta vårt avlånga land. Dagarna går i skiftande nyanser av grått och temperaturen gör att vattnet som vräker ner från skyn i aldrig sinande strömmar är garanterat uppfriskande. Men man ska inte klaga. Det är ju i alla fall varmare än i somras.
Mitt i allt detta väljer Sade att släppa sin första skiva på åtta år. Kvinnan som musikaliskt förkroppsligar en ljummen kväll med en drink i handen på en Söderhavsö någonstans långt borta. Elegans, flärd och en bekymmersfri tillvaro förpackat i ettor och nollor. Den här skivan skulle alltså kunna vara höstens billigaste sista-
”Lovers Rock” inleds med förstasingeln ”By Your Side” som utan tvekan är en av de starkaste låtarna på skivan. Och sen fortsätter det låt efter låt med varma toner, lugna arrangemang och Sades trygga, stabila röst som smeker dina öron. Oklanderligt, snyggt och elegant. Efter att ha slölyssnat ett par gånger tänkte jag att ”det här är riktigt, riktigt bra”.
Som ackompanjemang till lagandet av en middag med kvinnan i ditt liv passar den utan tvivel perfekt. Men lyssnar man lite närmare upptäcker man att det saknas låtar. Det finns inga melodier som vägrar lämna ditt huvud. Det finns inga textrader som du måste höra om och om igen. Det som finns är elva låtar som är proffsigt polerade till perfektion. Det är få saker som tillåts sticka ut över den ljudbilden. Det finns inget som stör eller greppar tag i lyssnaren. Varken produktionsmässigt eller melodimässigt. Det finns ingen ”Smooth Operator”, The Sweetest Taboo” eller ”No Ordinary Love”.
Efter några lyssningar hoppas man att de försiktigt programmerade rytmerna ska börja galoppera, ett taktslag komma lite på glid, eller ersättas magiskt av ”riktig”, organisk percussion, men så sker aldrig. Sade har en skön, sensuell, nästan lite raspig röst med tydlig karaktär. Man längtar efter att hon ska överraska genom att ryta till – lite försiktigt åtminstone – istället för att vara så sofistikerat sval hela tiden. Men det händer inte heller. Det blir aldrig farligare eller mer spännande än så med Sade.
”Lovers Rock” fungerar som en mugg varm choklad efter en lång höstpromenad – men lite för ljummen och med lite för lite kakao. Som en drink med för snålt med sprit. Vitt vin – inte rött.
Publicerad: 2000-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2000-11-21 00:00
8 kommentarer
Ekelöf har ju helt klart inte en mening rätt! Var är alla människor med smak?
Nåväl, som all annan musik måste man ju lyssna på Sade (och då menar jag verkligen lyssna). Orkar man inte lyssna kan det kännas platt, men å andra sidan det är ju sant för nära nog all musik… (hur många gånger har man inte hört invändningen ”men allt låter ju likadant” om hip hop?)
Lyssna på Sade i lurar och en helt ny värld öppnar sig (helt objektiv, förstås…). Och om att ”ryta till”: Sade jobbar med helt andra medel. Hennes röst är på sina ställen farligt nära att spricka, samma slags lågmälda intensitet som PJ Harvey i titelspåret på mästerverket ”To Bring You My Love”. Lyssna dessutom på de små utbrott som döljer sig i den polerade musikaliska ytan (lyssna bara på de små knastersamplade inbrotten i refrängen till årets i särklass vackraste låt: ”Somebody Already Broke My Heart”. Genialt i sin minimalism.)
När jag, i förhandssnacket, fick höra att Sade flörtade med reggae på skivan började alla varningslampor blinka. Jag hade hört ”By Your Side” som inte imponerade särdeles mycket på mig. Och även om den växt till sig så är den fortfarande ett av skivans svagaste spår. Jag hade med andra ord ställt in mig på årets besvikelse. När jag dessutom hörde att det var reggae med på skivan ställde jag in mig på årets praktfiasko. Men som många redan skrivit, ”Slave Song” är mer (och framförallt mer äkta) reggae än något som kommit från Jamica i år som jag hört.
Sade är mer soul och blues än någon annan just nu. Blues i den viskande, lätt brutna rösten och innerligheten i de sorgliga texterna. Soul i hennes förmåga att mena det hon sjunger och få lyssnaren att tro på det. Så här borde D´Angelos skiva ha låtit. Här står Kelly Prices översvulstiga soul i lä. Herr R. har mycket att lära. Den enda själsfrände jag hittar till Sade i år är The Cures skiva från januari.
På sitt eget sätt slår Sades röst lika hårt (eller kanske till och med hårdare) än MOPs brölande i ”Ante Up”.
En skiva som överraskar och imponerar så mycket på mig. Det är stort.
Det faktum att Sade fortfarande är en av världens vackraste kvinnor är bara en bonus. Dessutom det faktum att häftet som följer med skivan ser precis ut som ett tidigt nummer av Pop, både vad gäller form, text och papperskvalitet. 1992 var det Sades ansikte på premiärnumret av Pop som fick mig att köpa tidningen. Samma år som hennes senaste skiva släpptes. Åtta år senare finns inte Pop längre. Men Sade är tillbaka med ett häfte som påminner om en Pop i miniatyr.
Cirkeln är sluten.
#
Naturligtvis har du helt rätt i det du skriver. Precis som jag har lika rätt. Alla har rätt i det de tycker på det rent objektiva, subjektiva planet. Vad gäller skivan så tyckte jag mig höra ett storverk när jag lyssnade på den de första gångerna, men istället för att växa så föll den ihop. Låtarna är inte särskilt märkvärdiga.
När jag skriver att jag önskar att hon skulle â€ryta till†menar jag det mer bildligt än bokstavligt. Om du kollar in några av mina andra recensioner så ser du att jag gillar musik som uttrycker sig med små medel, kalla det minimalism eller vad du vill, men i det här fallet blir det för slätstruket.
Sade har en bra röst †en skön, sensuell, nästan lite raspig röst med karaktärâ€, men summan av hela plattan väcker inte andra känslor än ljummen, lite blaskig O´Boy istället för den heta Romspetsade kakaobrygd jag vet att de kan leverera.
Så är det hur mycket â€inte ett rätt†jag än har. Sorry.
#
Jag tycker att detta är en sketabra platta!
#
Nu är vi inne på 2004, och sedan milleniumskiftet har det släppts en mängd bra plattor, allt från Bounty Killer till Tom waitz till Solomon Burke. Men bäst är ändå Sades Lovers Rock, och så läser man en sådan här sågning. Jag är förbluffad. Det är ju ett mästerverk som inte bara tangerar soul utan även dub, jazz och reggae i en unik blandning
#
[...] lite mer diskuterande erbjuds Ola Andersson, som redan hunnit med att såväl skriva långa kommentarer som gästrecension, plats i dagensskiva.com:s redaktion som den förste nya skribenten sedan [...]
#
Nu när vi närmar oss den slutliga sammanfattningen av detta årtioende, så är det rätt kul att kolla runt vad som skrivits om vissa filmer och musik. Och listor ska göras, vilka låtar, skivor, filmer med mera som varit dom bästa. Men jag kan fortfarnande inte komma på en skiva detta årtionde som är bättre en denna, det enda sanna mästerverket som getts ut under 10 år och det tyckte jag redan när skivan kom. Ska bli roligt att se hur många som har med den ens bland dom hundra bästa.
#
Bäst.
#
5?
#
Kommentera eller pinga (trackback).