Det har tagit ett tag att ta sig in i Everlasts nya album ”Eat at Whitey's”. Måste erkänna att jag från början tyckte att det var en ganska tråkig och intetsägande skiva men den har efterhand vuxit till sig och jag tror att jag nu så smått börjat förstå vad det är det handlar om. Det är helt enkelt blues för 2000-talet.

Visst, Everlast signalerade redan med titeln på sin förra skiva ”Whitey Ford Sings the Blues” vart han var på väg rent musikaliskt. Och innehållet på den följde vad titeln hade lovat. Men där fanns också ett par spår där rhymes och beats fick regera, något som på ”Eat at Whitey's”, bortsett från ”Whitey” och ”Deadly Assasins”, är som bortblåst. En mer passande titel vore kanske ”This Time Whitey Ford Really, Really Sings the Blues”.

Texterna är ofta både poetiska och vackra men det som framförallt präglar dem är existentiella funderingar av det mörkare slaget. Ofta är det riktigt dystert. Smaka bara på de här textraderna ur ”We're All Gonna Die”.

”When I was a very young boy
Mama told me, we're all gonna die
Mama said, son love can't be trusted
It's just another weakness, we're all gonna die
Praise the most high, we're all gonna die
If my wings should fail me lord, meet me with another pair”

Inte helt muntert. Lägg till det att det dessutom finns låtar som ”Graves to Dig” så inser man snart vad huvudtemat är. Men allt är inte bara mörker. Här finns också t ex sköna kärleksförklaringen ”Black Coffee”. Fast oavsett vad texterna kretsar kring går det mesta i moll och genomsyras av ett ständigt närvarande vemod. I ”Mercy on My Soul” är inte Everlast alls långt bort från de musikaliska trakter där en så erkänd dysterkvist som Leonard Cohen brukar husera.

Men missförstå mig inte nu. Jag gillar det. Det märks verkligen att Everlast varit med om en del och att allt han har att berätta kommer från hjärtat. Det kanske inte nödvändigtvis är den vackraste av världar han visar upp men det är hans värld och han beskriver den utan att hymla. Blues var det, som sagt.

Sedan får också soundet mig att haja till. Jag tyckte att redan förra skivan hade det, framförallt i de lugnare delarna, men den här gången går samma sound igen genom hela plattan. Med en grund av akustiska gitarrer, smarta beats och Everlasts mörka stämma bildas ett varmt, mjukt och behagligt ljudtäcke som man lätt låter sig svepas in i. Och det håller till och med när Santana på två spår gör sitt bästa för att solospela bort det.

Men även om både texterna och soundet sätter sig finns fortfarande min första känsla av likgiltighet till viss del kvar. För det här är en ganska ospännande skiva. Det händer aldrig något utan allt rör sig i samma snäva område. Allt låter ungefär likadant och visst, det är ett coolt sound men man blir också ganska snabbt trött på det. När sedan de flesta låtar är uppbyggda på samma tre ackord skiner det igenom att det faktiskt inte finns så många bra melodier här utan att det mest är en variation på samma. Fast det är väl å andra sidan som blues ska vara.

Något som ytterligare bidrar till det lite fadda intrycket är Everlasts, milt uttryckt, begränsade röstregister. Hans grova, raspiga röst passar in alldeles utmärkt men att kalla den varierad vore väldigt snällt.

Så även om jag gillar Everlast och hans moderna version av blues kan jag ändå inte komma över att jag känner ett sting av besvikelse när jag lyssnar på ”Eat at Whitey's”. Jag hade förväntat mig lite mer. En helt ok platta men inte mer än så heller.