Musikaliskt sett gillar jag den här plattan hur hårt som helst. Det är tung, långsam funk i botten på nästan varenda låt, och basgångarna är så djupa och gungiga att jag får darr.

Men det är ju det här med bitch-skrikandet jag inte riktigt klarar av. Innan jag hade läst in mig på Too $hort satt jag nästan och gapade av förvåning. Så otroligt kvinnoförnedrande kan ingen vara, inte på Jive Records i alla fall, tänkte jag. Men jag har mer och mer förstått att hallick-attityden är mer påklistrad än verklig och att hela Todd Shaws identitet som Too $hort är en fake som byggts upp med inspiration av den kultförklarade hallickfilmen ”The Mack” från 1972.

Jag läste till och med i en intervju med Todd Shaw att han aldrig varit kriminell eller tagit droger och om det stämmer så är allt påhittat, vilket gör det en smula bättre. Men bara en smula, för det är ohyggligt enerverande att höra på alla ”bi-a-tch” och ”ho” skivan igenom. Det måste rimligtvis även för Too $hort finnas andra saker att tala om än hur lätt det är att få en dum brud att suga av honom. Någon gång ibland i alla fall. Texter om sex är en sak, det är den här prostitutionsromantiken jag inte orkar med.

Och omslaget är ett kapitel för sig. På det officiella omslaget sitter Too $hort ensam och röker. Men vänder man blad så står det: ”Detatchable Cover” och ett nytt omslag dyker upp på sida tre. Där är han inte alls ensam, utan har sällskap av en vacker, naken flicka som ligger på mage framför honom. Han håller ett fast grepp om hennes skinkor och tittar in i kameran. När jag visade bilden för en klok nioårig pojke, ställde han frågan: ”Hur kan hon gå med på det där?” Och det var exakt samma fråga jag också ställt lite tidigare. Hur kan tjejer gå med på det där? Det får vara hur mycket spel det vill, det är inte värdigt.

Så mina känslor för den här skivan är väldigt blandade. Om jag inte förstod orden skulle jag antagligen höja den till skyarna. Det är alldeles uppenbart att Todd och jag har en del gemensamma funkfavoriter från 70- och 80-talet, han samplar bl a George Clintons ”Atomic Dog” och hans förkärlek för old-school-hiphop faller mig också i smaken. Men jag måste ändå tycka att det är skit, för det är så förbaskat löjligt.