Sälarnas lugna bo där vanligtvis hi-techmammor springer med rymdbarnvagnar och kids med lågmidjade byxor riskerar livet på långa brädor har genomgått en metamorfos. Gräset har belagts med plastmattor och försäljare av korv av alla dess slag med tillhörande ketchupjuvrar trängs på gatkanterna. Jag hoppas vid gudarna att det är mänskligt kött jag känner lukten av. […][...]

Förberedd på tidigare års kaos kring klubbspelningarnas köer hade jag på torsdagen en plan B. Jag löste ut den efter att ha passerat Pusterviks en och ett halv kvarters långa kö redan vid halv tio-tiden. Tidigare under kvällen hade jag träffat Blitzen Trappers Eric Earley för en kort intervju men att se bandet spela ger […][...]

Nästa helg hålls Way Out West för tredje gången i Göteborgs Central Park. Missa inte följande: Agnes Arpi: Robyn (Flamingo fredag 17:40) Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff. Laakso (Linné […][...]

Arvikafestivalen. Ett kärt återseende, onekligen. Tyvärr är det lite för offside från Vetlanda sett för att jag ska åka fler gånger än jag har gjort. Tre stycken har det blivit och det har varit trevligt alla åren. Jag minns när jag såg Nasum göra en lika fantastisk spelning på Lyran som de alltid gjorde, jag […][...]

Jag trodde jag hade skrivit allt som jag kunde förmå att skriva om Christian Kjellvanders musik. Jag hade skrivit om Loosegoats och Songs of Soil (Christian tillsammans med brodern Gustaf Kjellvander). Det var med en tveggad glädjekänsla i magtrakten som jag mottog ”Songs from a Two-Room Chapel”. Skulle inte det här bli tjatigt? Kunde den […][...]

Kan musik kännas som om livet rinner ur kroppen? Sådär som på Omaha beach-44, eller Himmelska fridens torg-89. Kan musik beröra sådär som den där killen i parallellklassen som var dubbelt så stor och som kallade en själv för ful, eller den där tjejen som sa att man inte dög? Finns det musikaliska resor som […][...]

När lo-fi musiken började bli stor under mitten av 1990-talet kom det lundabaserade bandet Loosegoats bli något av galjonsfigurer. Inte så konstigt kanske. Ett band bestående av män i tonåren med musikalitet och en lagom cool attityd. Utan tvekan var det redan från början så att grundaren av bandet (1994) Christian Kjellvander som tog kommandot. […][...]