Jag vill inte ta uppmärksamhet från någon, men Mathias Johansson (eller Solomon Yohannes som han döptes till) är Solomon. Fredrik Jonsson, gitarr, och Pontus Winnberg, keyboards, får ursäkta. Det är Mathias röst som är Solomons styrka. Han sjunger med en självklarhet och själfullhet som är ovanlig i svensk musik. Han sjunger förbannat bra helt enkelt. Det är omöjligt att inte gilla honom. Värme och vemod på samma gång. Mjukt utan att bli mesigt. Kalas!

”Make It” är en stark debut, från en trio som i samband med utlandslanseringen förmodligen är lika mycket trio som Titiyo efter första singeln var en duo. Solomon kommer att bli en soloartist. Jag tror att det måste bli så. Fredrik och Pontus kommer att få nöja sig med att vara en del av ett bakgrundsband, vara låtskrivare och producenter. Soulvärlden är sådan. Tyvärr. Inte ett dugg färgblind.

Produktionen och ljudlandskapet som byggs upp är perfekt anpassat för regning höst, tedrickande och bokläsande. Skivan lockar till att krypa upp i ett hörn tillsammans med en god bok och en varm filt. Den enda belysningen i rummet är läslampan och kanske ett levande ljus någonstans. Ingen stress. Ingen press. Bara avkoppling och lugn. Ingenting som stör den perfekta harmonin.

Vänta nu. Ingenting som stör? Är det bra? Både och. Jag vill att musik ska störa. Jag vill bli engagerad. Jag vill sugas in. Jag vill känna. Solomon misslyckas delvis med just det. För även om jag tycker att det är snyggt och låter bra är det något som saknas. Jag försöker komma åt det där obeskrivliga och svårgripbara något som skapar närvaro. Det räcker inte att det låter bra på ytan. Ungefär hälften av låtarna har det. Inledande ”We Don’t Know What’s Coming”, slide- och orgelkryddade ”Angel” och avslutande ”Try to be me” – som måste få bli singel – har det. Men ibland bli det lite för oengagerat och svalt. Lite för tamt helt enkelt.

Även om 2000 inte varit den svenska soulens år är det den internationella soulens år. Det är ett tufft år att debutera. Det finns många starka album färskt i minnet att jämföra med och kanske är det det som gör mig lite extra kritisk. Men, mitt på skivan finns ett par tre spår som inte riktigt håller måttet och får mig att tappa intresset.

Samtidigt är det här årets bästa svenska soulalbum hittills och kommer säkerligen att sälja en hel del på den meriten. En perfekt skiva för alla er som letar efter ett mjukt och lagom melankoliskt soundtrack till de kommande månaderna. Jag tror till och med att det är en skiva som kan tilltala fansen till etikettskamraterna Eskobar. Brukssoul helt enkelt.