Recension
- Made Me Do It (CD) The Haunted
- 2000
- Earache/HOK
Slaying the Chapel
Lyssna
Externa länkar
- thehaunted.com
- Läs den korrekta historien om The Haunted, plus en massa annat tjafs.
- earache.com
- The Haunteds bolag.
I början på andra delen av nittiotalet lämnade Bröderna Björler välrenommerade At the Gates bakom sig, slog sig ihop med en utav bandets tidigare trummisar Adrian Erlandsson, Seance gitarristen Jensen, och Mary Beats Jane sångaren Peter Dolving för att bilda speed/thrash/death orkestern The Haunted (det kanske inte var riktigt så enkelt, men summan av det hela är densamma). En platta med samma namn månglades snart nog ut, och togs emot väl. Personligen vill jag minnas att jag, liksom mångan andra, redan vid första riffet utbrast: fy fan vad Slayer! I all välmening naturligtvis. Slayer är, och kommer att förbli, ett av de allra största banden inom den här genren. Att sedan Peter Dolving sjöng, och sjunger, som om hans röst är skänkt, antingen från ovan eller nedan beroende på åskådning, gjorde ju inte saken sämre.
När Peter och Adrian lämnade bandet för andra band (Zen Monkey och Cradle of Filth) uppstod lite problem. Det största kan väl sägas vara Peters avhopp. Men snart rekryterades trummisen Per Möller Jensen från Invocator (som just blivit medlem i Konkhra, men som sket i dem till förmån för The Haunted) och sångaren Marco Aro från Face Down. En USA turné senare med Testament var bandet redo att spela in ”Made Me Do It”.
Nya albumet visade sig leda till samma replik som det första. Introt ”Dark Intentions” låter mer Slayer än Slayer själva! Vidare kan väl sägas att jag tror att Testamentturnén givit gossarna en del barndomsminnen tillbaka. Albumet låter främst, i mina öron, mycket Bay Area. Det är vid sidan om Slayerinfluenserna en del tidiga Metallicaharmonier (såhär ouppkollat, är det inte ”Orion” man nästan har snott i ”The World Burns”?), och en hel del Testamentthrash. Blanda detta med en lite lagom dos skön svensk döds, (som kanske ska härledas från sena At the Gates?) och Marco Aros vrålande och vi har en stor del av ”Made Me Do It”. Ett album som i många avseenden kan ses som intressant bidrag till en genre som inte gärna förknippas med ord som gränsöverskridande eller nydanande. The Haunted tycker jag visar att dessa omdömesord inte alltid är att föredra. ”Made Me Do It” får gärna dela hylla med plattorna av besläktade Entombed, och det är inte fy skam.
Jag ser det här albumet som en ännu större homage till min barndoms hjältar än det första. Även om jag kanske inte uppskattar Marco Aros sång lika mycket som Peter Dolvings. Jag blir alldeles glad i hela kroppen och vill åka hem till min uppväxtstad, dricka folköl och prata thrash och speed samtidigt som volymen på stereon blir allt högre och högre, och alla försöker spela dubbelkaggar i takt, helt omedvetet. Jag vet inte om det är detta The Haunted varit ute efter, men det hoppas jag. För en lyckad homage är albumet i allra högsta grad.
Publicerad: 2000-10-25 00:00 / Uppdaterad: 2000-10-25 00:00
En kommentar
for life
#
Kommentera eller pinga (trackback).