Ok, ingen som känner mig blir förvånad över vare sig ämnet eller den starka värderingen. Men jag menar det så på riktigt. Det jag känner när jag lyssnar på funk kan inte beskrivas på något annat sätt; det är kärlek. Den där känslan i magen. Det där breda leendet, på gränsen till gapskratt eller galet vrål hela tiden. Den där grymma tunga rytmen som känns djupt i det innersta av kroppen. Kärlek alltså.

Jag är fullt medveten om att inte alla reagerar likadant på funk, utan tycker det är kärlek med till exempel depprock, vilket är ett av mitt livs mysterier. Men jag är fast övertygad om att det finns magi i funken som gör mig till en helare människa och därför måste jag predika.

På den här skivan finns en samling låtar från funkens begynnelse i New Orleans, som var den friaste miljön för afroamerikansk musik sedan slavtiden. Denna franskstyrda region var den enda i hela USA där slavarna tilläts spela trummor och odla sin egen musikkultur. Följaktligen utvecklades mängder av nya sköna musikstilar. Influenser från såväl voodookulten på Haiti som de nordamerikanska indianerna har också bidragit till stadens rika musikliv och än idag har New Orleans en säregen och mångfacetterad kultur.

Jazzen föddes i New Orleans, det vet väl alla, men i det oerhört matnyttiga, 40 sidor tjocka CD-häftet finns massor av intressant information om staden, musikstilarna och artisterna som kanske inte är allmän egendom. Jag rekommenderar faktiskt skivan bara för att läsa det. Inte för att det skulle behövas någon bonus till den här skivan, den skulle vara fantastisk även på ett slitet kassettband.

Även om jag har hört flera av artisterna förut är de flesta nya bekantskaper. Och det är en härlig samling musikanter. Några skulle nog kunna placeras in i James Brown-skolan, andra är mer åt det cajunstötiga anarkistiska träsksoundet och ytterligare andra befinner sig i gränslandet till jazz, men de allra flesta är svettigt funkiga och asbra.

The Meters finns naturligtvis representerade med ett par av sina fantastiska spår, ”The Handclapping Song” och ”Just Kissed My Baby”. Allen Toussaint, Lee Dorsey och Nevillebröderna är andra av de mer kända namnen. Pianisten Professor Longhair, född 1918, är av Dr John utnämnd till The Godfather of Funk, vilket är en ganska hedervärd titel i min värld. Och han har definitivt funken, mäktiga synkopslag och stötigt spelsätt. Jag känner mig som en liten blöjfunkare och får gåshud när jag hör en sån funkfarbror. Dr John finns förresten också med på skivan med loja ”Mama Roux”.

Men nu är det bäst jag slutar, annars kan den här texten bli dubbelt så lång. Köp skivan, get funky. Det är mitt råd.