Sommaren 1996. Jag sommarjobbade på ett museum där aktiviteten inte alltid var den högsta. Det regnade och vi tittade ömsom på sommar-OS och ömsom sjöng vi för fulla muggar med vår nya idol. Den kvinnliga artisten som startade vågen av ”skrikiga kvinnor med känsla”.

Alanis Morissette släppte sin ”Jagged little pill” året innan men det var den sommaren vi skrålade ”its a looooooong way doooooown, on this rooooollercoooaster” (”Mary Jane”). Inte kunde jag förstå då hur sant det var det vi sjöng. Vad som komma skulle, och vilken effekt detta album skulle få i mitt liv.

Jag befann mig i slutet av ett långt förhållande där vi sedan länge färdats mot det obegripliga slutet. I mitten av sommaren stod vi där. För mycket av ”I don't want to be your idol, see this pedestal is high and I'm afraid of heights” och ”I dont want to be your other half, I belive that one and one makes two” (”Not the doctor”). Skakigt och trevande upptäckte jag min nyvunna frihet. ”I recommend walking around naked in your living room” (”You learn”). Jag träffade en ny man och upptäckte naivt att förhållanden inte bara behövde innebära trygghet och dålig sex. ”You treat me like I'm a princess, I'm not used to liking that” (”Head over feet”).

Sensommaren blev fantastisk. Jag var singel, stark och övertygad om att jag inte skulle ha något förhållande alls. Mannen var spännande, vi träffades ofta. Fortfarande övertygad om att jag inte skulle ha något förhållande försökte han snärja mig genom blommor och presenter.

Vad trodde han? ”Dont be alarmed if I fall head over feet” (”Head over feet”). Vilket var precis vad jag gjorde. Jag trodde jag hade hittat kärleken i mitt liv. Den stora. Vi hade ingenting gemensamt men jag var ändå beredd att ställa upp på alla hans drömmar, ”There I go before the gunshot has gone off” (”All I really want”). Ni förstår ju att det bara kunde sluta på ett sätt.

Han dumpade mig rejält kan man säga, ”Wait a minute sir, you kind of hurt my feelings” (”Right through you”), och efter att vi pratat ut tog jag tillbaka honom. En gång. Två gånger. Tredje gången gjorde jag det inte. Då förföll jag till hämndens ljuva boning. Ganska rejält lyckades jag tillintetgöra honom, ”You didn't think I'd show up with my army and this ammuniton on my back” (”Right through you”). Men eftersom jag redan hade förlorat mitt stackars hjärta så slutade det inte bättre än att jag tog tillbaka honom än en gång.

Jag blev till sist ersatt av en liten blondin, som han hade mage att förse sig med mitt framför mina ögon, ”I'm sure she'd make a really excellent mother” (”You oughta know”). Det var droppen. De två inledde ett långt förhållande. Vad vet jag? De kanske träffas än, och jag satt hemma på min kammare och grät bittert, ”It was a slap in the face, how quickly I was replaced, and are you thinking of me, when you fuck her” (”You oughta know”).

Jag försökte trösta mig själv med Billie Holiday och Lisa Ekdahl, men det gick inget vidare. Det var väl då någon gång jag slängde på Alanis igen och tänkte att det skulle pigga upp mig. Väcka sommarminnen till liv igen. Oj, vad fel jag hade. Samtidigt var det min räddning. Som om jag fått ett rejält slag i solar plexus drabbade hon mig den där kvällen. Hon boxades hårt. Så hårt att jag tappade andan. Hon nöjde sig inte med det utan fortsatte med att sparka undan mina ben. Det här var något annat än de gnälliga jazzrösterna (som jag visserligen också älskar) och den barnsligt ljuva Ekdahl. Det här var ångest på allvar. Min ångest. Det kunde lika gärna varit jag som skrivit och sjungit in ”Jagged little pill” (om jag vore mer begåvad och hade sångröst vill säga). Alanis var min spegelbild och min frälsare.

Hon förklarade för mig vad det var jag gått igenom och hjälpte mig bearbeta min första riktiga kris. Hon berättade vad jag skulle göra istället och hur jag skulle förhålla mig till livet. Hon säger att mina reaktioner inte är onaturliga och att man inte alltid behöver vara stark. Hon formulerade det jag inte själv kunde formulera och gav mig min hjärna en rejäl overload av insikter. Skivan gick varm i månader. Tills en dag då jag inte stod ut längre och de slutade säga mig saker. Då var jag klar. Färdig att färdas ut i livet igen.

Vilket jag gjorde. 1998 kom hennes nästa album. ”Supposed informer infatuation junkie”, och det var när jag lyssnat igenom den jag insåg att vi nog är tvillingsjälar Alanis och jag. ”Isn't it ironic?” (”Ironic”). Men det är en annan historia.