Ruff Endz är två unga svarta skönsjungande snubbar, David ”Davinch” Chance och Dante ”Chi” Jordan. Helt nya bekantskaper för mig. ”Love Crimes” är också deras debutalster. Ovanligt nog ett debutalbum som är i princip fritt från gästspel från gamla bekantingar (avslutande ”Cuban Linx 2000″ gästas av Ghostface Killah och Raekwon från Wu-Tang Clan, men det är också allt). Killarna får istället stå på egna ben. Det gör de dessutom riktigt bra efter en något vacklande inledning.

Inledningen ja. Den fick mig nästan att stänga av skivan. Det tog säkert tre fyra försök innan jag kom över starten. Inledande låten ”No More” (självklart första singeln) är en riktigt hemsk 80-talsdiscodoftande sak som gör mig direkt avtänd. Mitt motstånd mot fortsättningen sätts på helspänn. När sen den andra låten visar sig vara en ganska uppenbar stöld av R Kelly-produktionen till ”Be Careful”, ja då är jag beredd att ta CD:n ur spelaren och såga det hela utan att lyssna vidare. En veckas lyssnande senare är jag glad att jag lät bli. För det här är inte oävet alls. Kanske inte revolutionerande på något vis, men ändå riktigt riktigt välsjungen soul. Trots att nästan varje spår signerats av olika producenter är helheten väl sammanhållen.

Allra bäst tycker jag om tredje låten, ”Phone Sex”. Den är riktigt bra. Bäst på hela skivan. I botten studsar ett Timbaland-influerat beat. Inget nytt med det. Så har ju den mesta kommersiellt framgångsrika soulen låtit ett tag nu. Men ”Phone Sex” slutar inte där. Nästa lager består av riktigt fläskig p-funk. Mysig bas och sköna Bernie Worrell-influerade synthar. I bakgrunden hörs dessutom en elektriskt behandlad röst mullra fram ett George Clintonskt ”Dawg”. Ovanpå alltihop svävar Davinchs och Chis utmärkta röster. Toppen helt enkelt. Mer av den varan och jag hade höjt den här skivan till skyarna.

Nu blir det inte riktigt så. Resten av skivan är bra, men det är inte förrän sista låten rullar igång som jag hajar till på allvar igen. Ja, det är ”Cuban Linx 2000″. Den överlägset klubbigaste låten på skivan. Den funkar säkert kalas på dansgolven på andra sidan Atlanten. Men, det pekar också på skivans problem. Det saknas riktigt minnesvärda melodier. Davinch och Chi har inte utvecklat tillräckligt personliga röster för att lyfta ok låtar till bra diton. Än så länge får de gå i skuggan av läromästare som Joe, K-Ci & Jojo och R Kelly. Men, ”gamlingarna” får se upp – Ruff Endz är seriösa utmanare.