Vem är hon? Jill Scott. Ja, om namnet inte ringde en klocka första gången ni läste det så ska jag inte klandra er. I slutet av augusti år 2000 har hon börjat göra mer väsen av sig här i Norden. Så pass mycket att ni nu borde ha åtminstone ett hum om vem hon är. Lovorden har varit många och tämligen entydiga. Här kommer ett till. Jill Scott är groovet i dess mest kvinnliga inkarnation.

Häromåret skrev Jill Scott refrängen till The Roots funkmonster ”You Got Me”. I refrängen sjöng inte Jill. Det gjorde Erykah Badu. När Roots senare gjorde en liveinspelning av samma låt var ordningen återställd och Jill fick chansen att kliva fram till mikrofonen och skina.

Det är enkelt att göra liknelser och dra paralleller när det gäller Jill Scott. Erykah Badu känns som en naturlig släkting. Jill har samma avväpnande loja kaxighet som Erykah. Samma sexighet. Andra namn som dyker upp är Lauryn Hill och Mary J. Blige. De är alla systrar från samma skola. Men, mest av allt är Jill ännu en klart lysande stjärna i den familj som samsas runt sajten okayplayer.com med snubbarna i The Roots i spetsen.

Jill Scott rumlar runt i samma grooveuniversum som Common och D'Angelo utforskat tidigare i år. Dragen av rökig caféjazz är tydligare hos Jill än hos nyss nämnda herrar. I ett par spår, när Jill slutar sjunga och snarare levererar texterna i någon form av rytmiskt tal (jag vill inte kalla det rap även om det egentligen är det det är frågan om, jazz rap). Om ni sett filmen ”Gridlock'd” vet ni vad jag försöker beskriva. Om ni älskat låten ”Life is a Traffic Jam” från samma film och velat ha mer av samma vara finns det ett par spår på den här skivan som kommer att få er att smälta. Jag smälter.

Om jag nödvändigtvis skall försöka anmärka på någonting är det avsaknaden av vassa refränger. Det är väldigt svårt att plocka ut självklara singlar från ”Who is Jill Scott: Words and Sounds Vol. 1″. Det är ett album. Punkt. Det räcker långt för mig. Jag kommer att vrida och vända på den här skivan många varv. Jag kommer att fastna i groovet. Spela låtar för mina vänner och säga: ”Hör ni inte! Det här är en hit!”. Ni som inte är beredda att ge musik tid att växa kommer inte att hitta värmen, funken, svetten, glädjen och sexet som den här skivan dryper av. Det är er förlust. Litar ni på mitt omdöme har ni redan sprungit iväg och köpt skivan.