Själva vill de gärna skriva sig till den lite creddiga lo-fi genren från andra sidan Atlanten. På den officiella sidan står det så här: ”Think of the experimental guitar rock of Sonic Youth and Pavement, add the melodies and power of the Pixies, and then plenty of natural pop nous, and you might be getting close…” De tar sig en väl stor bit av kakan här. Det är fina bandnamn att svänga sig med, och Seafood kommer inte upp till den storheten. De saknar det lilla måttet galenskap som rågade Pixies storhet, den vackra skärpa som gjorde de skränigaste partierna av Pavement underbara och den råhet som är Sonic Youths största styrka (även när de lugnar ner sig som till senaste skivan). Jag skulle vilja säga den som gapar efter mycket, men de mister faktiskt inte hela stycket.

Det som framförallt skiljer från storheterna de själva jämför sig med är lätttillgängligheten. Bortsett från inledningsspåret ”Guntrip” som brölar på och skramlar som om de vore värsta rockerserna så faller allting väldigt mjukt in i mina öron. Jag börjar gnola med i refrängerna redan vid första genomlyssningen. De flyter på ytan och det gör de bra, men jag blir inte speciellt berörd. Jag fick samma känsla första gången jag lyssnade igenom skivan som jag får nu, efter tjugo genomlyssningar. Den lyfter aldrig, den tar aldrig tag. Den blir inte sämre, men inte heller bättre. Jag gnolar med och har absolut ingenting emot skivan. Inte en enda låt faktiskt. I korta partier är det riktigt briljant och med lite extra djup skulle jag nog hyllat den som en riktig högpoängare. Nu stannar den där i mitten. Kan ju alltid hoppas på nästa skiva, de har bara en mini-lp bakom sig innan den här.

Ljudmässigt skulle jag hellre vilja likna dem med nördpoparna i Weezer, än deras egna val. Visst hör jag referenser till dem också, men det är svårt att undvika om man spelar sån här musik. Skillnaden mellan Weezer och Seafood är en dos melankoli. Popsmartheten finns absolut hos Seafood, även om den kanske inte är riktigt lika utvecklad som hos Cuomo och grabbarna.

När de brittiska tidningarna uppmärksammade den här skivan, i början av året när den dök upp där, skrev de med skräckblandad förtjusning om oljud och klastrofobiska känslor när de recenserade ”Surviving the quiet”. Det är inte oljud och skrän som ger den skräckblandade känslan, kompisar. Det är den amerikanska popen, sprungen rakt från den engelska myllan. You're just afraid of americans, som Bowie skulle sagt.