När varje ny rörelse inom den hårda skolan dyker upp kommer det alltid en svans. En svans som är lite snällare, lite radiovänligare och lite (eller mycket) mer irriterande. Grungen hade Nirvana som ledstjärna och Bush som avart. Numetallen har Korn som ledstjärna och grupper som Papa Roach som avarter. Jag är i och för sig lite orättvis i jämförelsen. Bush är verkligen usch, men Papa Roach är faktiskt nånting däråt.

Sån där metall som är ”helt okontrollerbar”. Hela bandet hoppar upp och ner och trummisen dänger lika djupt med huvudet som med trumpinnarna. Sångaren går fram och tillbaka och slänger med vänsternäven och har micken i säkert förvar upp och ner. ”We're going to infest / We're getting in your head”. Tror fan det när radiostationerna börjar spela den där låten som är ”nästan lika hård” som den borde vara vara men inte sticker lika mycket i öronen på dem som bara knappt vågar sig fram till alternativradion.

Fast jag är inte intresserad av att bli struken medhårs av kackerlackor. Jag vill bli sparkad i magen, hårt. Jag vill känna det i ryggraden och jag vill inte kunna sitta still. Då förlorar det poängen liksom. Halvt berörd kvittar lika mycket som oberörd.

På multimediadelen av skivan finns tre videor av live-upptagningar. Och när jag ser och hör dem kan jag bara önska att ”Infest” vore en live-skiva. För där är det lite råare, lite bättre och framför allt lite mindre tillrättalagt. Där skriker snubben verkligen i de partier som är nermixade i volym på skivan för att inte sticka ut för mycket. Det blir nästan bra då. Ungefär lika bra som H-Bloxx var en gång. Alltså, ganska kul live men aldrig i min stereo.