De senaste åren har hiphopen utvecklats mot ett allt mer futuristiskt sound och bouncigare rytmer. Framför allt är det Ruff Ryders-kollektivet med Swizz Beatz i spetsen som låtit höra tala om sig. Men det här nya soundet har också snappats upp av andra. På många aktuella r n'b och ragga/dancehall släpp kan man tydligt höra att de också försökt införliva det i sin musik. Samtidigt är det också många hiphopakter som, kanske som en motreaktion, börjat söka sig tillbaka mot hiphopens grunder. Man sneglar mot och försöker bygga vidare på hur hiphopen lät i slutet av 80- och början av 90-talet. D.I.T.C., Dilated Peoples, Ugly Duckling och Jurassic 5 är ett par exempel på det.

Men det finns nog få som är så fullt ut retro som Los Angeles duon, The People Under the Stairs. Allt som Thes One och Double K gör, från deras texter till själva genomförandet, andas old-school. De rotar efter skivor tillsammans, rappar, DJ:ar, producerar och designar skivomslagen själva. Skivorna spelar de in i Thes Ones sovrum på en enkel åttakanalig bandare. Allting för att hålla sig så nära hiphopens grunder som möjligt, eller som de själva säger:

”We are not MC's, Producers, or DJ's, we are B-boys, and we do all of that. Naturally.”

Något de praktiserade redan på förra skivan ”The Next Step” som kom 1998 (1999 i Sverige). En platta som lätt kvalade in på min lista över förra årets bästa släpp oavsett kategori. Men även om ”The Next Step” var en fullängdare så är det ”Question in the Form of an Answer” som är PUTS egentliga debutskiva. ”The Next Step” var mer en samling av allt material de släppt under ett par år än en regelrätt debut.

Receptet på ”Question in the Form of an Answer” är detsamma som på föregångaren. Runt de funkiga jazziga lopparna lägger duon sina lekfulla, jordnära rhymes. Det svänger emellanåt rent djävulskt när Thes One och Double K groovar loss och rappar om sina favoritskivbolag och andra livsnödvändigheter till feta basgångar, klockrena beats, elaka saxofon-stick och souliga wah-wah-gitarrer.

Trots att de kanske kunde ha sållat lite mer bland materialet, skivan är över 70 minuter lång, blir man ändå aldrig likgiltig. Det skulle inte förvåna mig om PUTS dyker upp på min årsbästa-lista i år igen.