Pretentiöst var ordet. Suckles debutalbum ”Against Nurture” är minst sagt högtravande. Svåråtkomligt och aningen mystiskt framträder melodierna med spröda kvinnoröster på sång. Första gången jag lyssnar känns allting förbryllande. Vad är detta? Mjuk filmisk pop, som sakta släpar sig fram i enformig moll. Märkligt?
Suckle är en skotsk sextett som just avlutat sin första turné i Storbritannien, och nu också släppt sin första fullängdsskiva.

Bandet bildades 1998 av systrarna Frances och Marie McKee. De hade tidigare varit med i en del olika band, bl.a. The Vaselines. När systrarna startade bandet ville de bli ett mindre organiskt band, men nya albumet är inte särdeles elektrifierat, snarare tvärtom. Med hjälp av glockenspiel, melodica, flöjt och pipa blir detta band en symbios av skotsk folkmusik och pop med drag åt ett sömnigt och frånvarande Radiohead. Det låter nästan som The Grehan Sisters, fastän på hinduistisk Soma-dryck (givetvis också på skotska och inte på irländska).

Sången är volymmässigt låg, nästan så att den inte hörs. Ibland överöstas den av en gitarr eller in flöjt, och den känns så loj. Sången är nästan utmattad. Det ligger något trolskt över detta. Ofta tappar man kontakten med sången, och får koncentrera sig på musiken. Detta är något av en besvikelse för en text- och sångfantast såsom jag.

Musiken får väl betecknas som lätt psykedelisk, vilket introt till singellåten ”To be king” får symbolisera. Med en flöjt utan någon rak melodi känner man sig ofta flummig, eller som om man vore lämnad ensam en på en regnig skotsk hed. Moll, moll och åter moll. Långsamt och krypande släpar sig Suckle fram. När sedan gästartisten Alan Bar förstärker bandet på cello blir det riktigt filmiskt. I låten ”Nothing” får allt detta ett crescendo, om det nu finns några sådana på skivan. Denna skiva är ett nedstämt jämnmod, och jämnmod är väl allt jag känner när jag lyssnar på den.

Hur jag än vrider och vänder på det så blir detta inte roligt. Det griper mig inte av glädje (och det vill nog inte Suckle) och det griper mig inte med sin sorgsenhet. Suckle känns ibland nästan patetiskt platta i sina pretentiösa försök. Skivan funkar inte. Inte ens för depressioner. Kanske går det meditera till, vad vet jag? Tyvärr, pretto-Suckle trillar på de patetiskas snubbeltråd, och lämnar mig därmed oberörd.