För några veckor sedan släppte medlemmar ur två av britpopens storheter, The Verve och Blur, soloalbum. Det ena var trist, förutsägbart och pretentiöst. Det andra var busigt, spännande och ganska pretentiöst det också. Naturligtvis finns det ingen tvekan om vad som är det bättre resultatet.

Graham Coxon har släppt en soloplatta förut. Då var det mer poppigt. Den här gången är det mer rockigt. Det som framför allt skiljer mellan det här och det han gjort tidigare är att han går mer mot kropp än mot hjärna, som rocken alltid gör. Han gör detta med hårda trumslag, distpedaler och även mer syntetiska tillämpningar som samplingar och dansanta beats. Han spelar, sjunger och producerar allt själv. Dessutom har han skrivit alla spår förutom två covers på Mission of Burmas ”Fame and Fortune” och ”That's when I reach for my revolver”. Plattan inleds med en hyllning till hans favoritskejtare Jamie Thomas och på den vägen fortsätter det. Han vågar kliva ur sin roll som utdöende britpoppare, med alla dess floskler och ramar, och göra något eget. Sen att det har gjorts förut, jag menar rocken är ju rock, det gör inget. Rock on.

Det pretentiösa består i hans medvetenhet. Även om han gör spår som närmar sig en punkstänkare får jag känslan av att han tänker för mycket. Graham är så medveten om hur man gör så när det skall låta befriat av kontroll och byggt av vild känsla så blir det lite för konstruerat. Och när det tionde spåret ”Oochy woochy” kommer så ser jag honom framför mig sägande: ”Titta på mig, jag kan göra knasiga jazz-utsvävningar mitt i alltihopa – se så okonventionell jag är.” Fast samtidigt går det inte komma ifrån att det är okonventionellt. Speciellt när det faktiskt kommer från en gammal britpopare. Därför gör de här invändningarna inte plattan dålig, istället bara det där som skiljer den från fantastisk.