Jag har länge känt till och haft ett gott öga för bandet Earth Crisis, trots att jag aldrig kunnat ta till mig deras musik. De är nämligen det välkända hardcorebolaget Victorys största band, samt ett av musikvärldens mest kända veganband.

Visst kan det kännas trivialt att förspråka politik genom musik. Jag vet att det är många som är emot det. Själv måste jag säga att hur det än nu är med den saken, så har Earth Crisis givit många ungdomar vetskap om politik och en livsstil som de kan välja att avfärda eller ta till sig.

Musikaliskt har Earth Crisis tidigare ägnat sig åt militant veganhardcore med dragning åt dödshållet. Inget för en vekling som jag med andra ord. Men nu när man lagt om rodret något och tonat ned dödsådrad till förmån för den alltjämt så populära nymetallen, är jag snart med på noterna. Jag hoppas att detta val inte gör så att de blir av med alltför många anhängare, utan snarare leder till att de får fler.

Machine Head är en ganska självklar liknelse i det här fallet. Men inte utan att nämna Biohazard eller någon liknande hardcore i samma andetag. Fear Factory, och inte minst Slayer kan också värda att nämna tycker jag. Fear Factory för att det känns som det är ditåt man sneglat en del. Programmering visar sig göra gott för Earth Crisis ljudbild. Slayer kanske mest för Karl Buechners förkärlek för Arayas sångmelodier.

Men sången är mer än bara Arayaisk. Karl visar sig snart vara riktigt duktig på skönsång, och blandningen mellan denna, den skitnödiga hardcoresången och Araya-betoningarna är riktigt bra och imponerande!

Det som är bäst med ”Slither” är de i bakgrunden smygande melodiösa gitarrerna som tillsammans med den levande sången levereras ihop med ett brutalt och köttigt riffande. Man har lyckats med att göra en stor ljudbild med många komponenter utan att för den delen dölja något till förmån för något annat. Förutom att man med hörlurar på förstår att det finns mycket nyanser att upptäcka, så infinner sig den välbehövliga dynamiken i och med den stora och i högsta grad levande ljudbilden. Detta är vitalt för att plattan skall kunna ha en vettig levnadstid. Kanske är det Steve Evetts (Snapcase, Hatebreed) förtjänst. Vad vet jag. Bra har man i alla fall lyckats.

Sämst är att tempot och låtarna är rätt likartade. Man har heller inte riktigt lyckats göra alla spår till bra låtar. Skivan kan därför kännas lång för sina knappa 40 minuter. Samtidigt kan jag inte annat säga att jag inte har några direkta problem med detta då plattan trots allt erbjuder ett stort antal riktigt bra kompositioner.