File under: Rap, Hip-Hop, R&B
Format: Urban, Crossover, Pop

Så står det i pressreleasen som följer med den här skivan. Bland annat. Och det är väl ena sidan av myntet. Den kortfattade och kategoriserade. Det står vilka som producerat också, Puffy, Lil' Kim själv, Yellowman, Bink Dog, Sugar Bear och en hel massa andra fantasifulla namn. Men det är fortfarande bara på den där första sidan av myntet. Det är inte den som är det intressanta. Den är bara yta. Lil' Kim är mer än yta.

På den andra sidan uppenbarar sig en synnerligen intressant kvinna. Kimberley Jones, ja det är förstås Lil' Kims riktiga namn. Kimberely kan sin hiphop-historia. Hon har levt och andats hiphop. I hennes skivsamling finns klassiker som N.W.A:s ”Straight Outta Compton”, Run DMC:s ”Raising Hell”, Grandmaster Flash & The Furious Five:s ”The Message” och en hel hoper andra lika självklara klassiker. Hon har lyssnat och lärt, plockat godbitarna och skapat något helt eget av det. Det är ofta grymt musikaliskt och alltid mångfacetterat. Det är hiphop av bästa klass helt enkelt. Det blir aldrig montont och hårt, aldrig trist och tråkigt. Det svänger helt enkelt.

Textmässigt är Lil' Kim det självklara kvinnliga svaret på N.W.A.:s och alla deras nutida efterföljares grova macholyrik. Kim är minst lika grov i munnen och blir ett uppfriskande kvinnligt svar på år av manlig dominans på hiphop-scenen. När Kim i ”How Many Licks” rimmar om ”this black dude / I call King Kong / he had a big ass dick / and a hurricane tongue” och Sisqo i refrängen stönar fram ”How many licks does it take 'til you get to the center of the…”. Ja, då kan jag inte annat än le brett.

Kim har väldigt svårt att komma över forne älskaren Notorious BIG:s död. En stor del av utrymmet i tacklistan upptas av en minnestext och kärleksförklaring till BIG. Skivans titel är ytterligare ett tecken. Att Biggie dessutom, postumt, dyker upp på flera spår gör det hela nästan lite småläskigt. Även om jag naturligtvis önskar Lil' Kim all lycka och framgång, får hon gärna fortsätta sörja om det här är resultatet av ett sorgearbete.

I USA finns det en tvättad version av den här skivan. Fråga mig inte hur de lyckats med det. Jag kan inte föreställa mig det. Det går inte. Att städa ”Notorius KIM” från fula ord, från sex, vore lika hädiskt som att plocka bort basen. Det går inte. Det vore hädelse.