Förra året kom den första samlingen från amerikanska kollektivet Ruff Ryders, ”Ryde or Die vol. 1”. Den slog ner som en bomb i hiphopvärlden och kollektivets hjärna Swizz Beatz, mannen bakom det säregna soundet, blev en av de mest efterfrågade producenterna. Alla ville åt soundet med feta beats och futuristiska synthslingor. Förutom Swizz Beatz fick också ett gäng rappare från kollektivet visa upp sig på ”Ryde or Die Vol. 1”. Eve, The Lox, DMX och Drag-On har alla sedan dess släppt mer eller mindre framgångsrika album på Ruff Ryders-etiketten.

De ovanstående återkommer nu på uppföljaren med det givna namnet ”Ryde or Die Vol. 2”. Här finns också gästspel av t ex Snoop Dogg, Method Man, Busta Rhymes, Trick Daddy och Scarface. Precis som tidigare handlar det om bouncig, metallisk hiphop men det finns skillnader jämfört med föregångaren. ”Vol 2” är mer varierad både vad gäller tempo och stämningar. Även om ”Vol.1” var mer lekfull blir ändå ”Vol.2” just genom sin variation roligare att lyssna på.

Jag ska erkänna att jag inte tillhörde dem som gick i taket när ”Vol.1” kom. Inte så att det är en dålig skiva, absolut inte, men att lyssna på hela albumet i ett sträck blir ibland helt enkelt lite för mycket av det goda. På ”Vol. 2” samsas stenhårda låtar med näst intill finstämda ögonblick och även om man inte kan missta sig på vem som ligger bakom soundet är skivan inte fullt så tuff som föregångaren. Här finns en finess som i mina öron saknades på den.

Skivan öppnar med tunga ”WW III” där Scarface förklarar vad det hela handlar om, ”Either you rough ride, ride rough or roll over.” Med hjälp av Yung Wun, Snoop Dogg, och Jadakiss från The Lox går han på så man håller på att bli mörkrädd. Också nästa spår ”2 Tears In A Bucket” är stenhård bouncig hiphop. Sedan möts Eve och Jadakiss i lysande”Got It All” som med sin envetna synthslinga borde vara ett givet singelsläpp. Det verkar som alla inblandade har lyft sig ett extra snäpp till den här skivan. Tydligaste exemplet är Drag-On som på g-funkiga ”Weed, Hoes, Dough” levererar med en pondus som saknades på hans solodebut tidigare i år. Om han fortsätter utvecklas på det här sättet kan nästa skiva bli en riktigt trevlig överraskning.

Drag-On är också med på intensiva ”Twisted Heart” där han och Twista med en imponerande hastighet lägger sina tungvrickande rhymes till Swizz Beatz stressiga, stötiga synthslingor. Swizz själv visar att han inte är en oäven MC i ”Fright Night”. Det tråkiga för honom är bara att den han duellerar med i låten är Busta. Vem som går segrande ur den duellen är inte så svårt att lista ut.

Annars är den som genomgående imponerar mest på skivan Jadakiss. Varje gång han är vid micken lägger han sina rhymes med ett flyt och en självklarhet som får mig att vilja höra mer. Enligt ryktet är det en soloskiva på gång snart. Det skulle inte förvåna mig om Jadakiss med den kommer kunna ge DMX en match om tungviktstiteln hos Ruff Ryders.

Trots alla fina ord är inte ”Ryde or Die Vol. 2” lysande rakt igenom, det finns ett par lite svagare spår också. Inte minst den milt uttryckt rätt sliskiga bonuslåten. Men bortsett från den visar i alla fall ”Ryde or Die Vol. 2” en gång för alla att Ruff Ryders-kollektivet är och kommer förbli en viktig del av den amerikanska hiphopscenen.

Nu väntar vi på soloskivorna.