Busta Rhymes tillhör den där exklusiva klubben som skrivit en låt som är så bra att den inte går att överträffa. En av de bästa låtarna på hela nittiotalet. ”Woo-Hah!” Det är ett stort problem för Busta. För samtidigt som den låten gjort honom så stor, rik och mäktig står den ständigt i vägen för nya mästerverk.

”Anarchy” är Bustas fjärde album i eget namn. Som medlem i Flipmode Squad har han prånglat ut ett album och ytterligare ett är i princip klart. Därutöver har han gästat på så många andra skivor att det är fullkomligt omöjligt att hänga med i svängarna. Busta är en rik jävel. Jag vill hävda att det märks det med.

Dels märks det i listan över producenter här hittar vi helt självklart ett par spår signerade Swizz Beats, några spår från andra Ruff Ryders-producenter och ett par från Jay Dee. Kostar garanterat svinmycket. Men det gör inget. Busta har råd. Gästlistan är lika imponerande och dyr: Raekwon, Ghostface Killah, Jay-Z, DMX, M.O.P. och Lenny Kravitz. Nej, Busta behöver knappast vara hungrig längre. Det hörs också.

Ingen av låtarna på ”Anarchy” har skapats för att den krävs för Bustas överlevnad. Det är inte på liv och död. Vitaliteten från debuten är om inte bortblåst så åtminstone inte lika påtaglig. Jag gillar ju verkligen Busta. Ingen kan skaka liv i en halvtrist låt som han. Det räcker oftast att han kommer in med ett ”Raa Ra Raaah!” för att jag ska börja le och gunga huvudet fram och tillbaka. Men, när Busta gapar över hela stycket och rimmar ovanpå varenda någorlunda modernt och populärt beat i boken tappar jag intresset långt innan skivan nåt halvvägs.

”Anarchy” är ingen dålig skiva. Men, den är inte så värst bra heller. Den engagerar mig inte. Jag trodde aldrig att jag skulle önska mig måttlighet av Busta Rhymes, men jag gör det nu. Snälla Busta behärska dig nästa gång. Du måste inte tillfredställa alla smakriktningar på en gång. Koncentrera dig. Fokusera. Håll igen (åtminstone till mängd). Nöj dig med tio låtar. Tio låtar som knäcker.