Med facit i hand kan man säga att den trevligaste musiken är den man har lagom för sig själv och som inte spelas dagligen på radio. Och bättre ett facit i handen än tio i skogen. Eller va? Tobias Triers musik lägger sig avslappnad och med lagom stora marginaler inom den ramen, åtminstone här i Sverige. Musik man kan gå in hos skivmånglarn och känna sig som en riktig cool musikkännare när man frågar efter – smalt men inte av anorektiska mått.

I Danmark skulle jag gissa att herrn Tobias om han inte redan är det kommer att bli stor. Inom något vi kan kalla kort – allting är som bekant relativt. Innan jag kom över plattan ögnade jag igenom några klipp ur recensioner på hans hemsida och fann att den belönats med toppbetyg och lovord av glada danska skribenter (skivan, inte hemsidan). Och nog är den en saftig biff att sätta tänderna i, ”Bag de blå persienner”.

Det var på P3 jag hörde ”Oasebar” och det som fångade mig och bet sig fast var den superba textraden ”der hvor tiden står stille / i stekt flaesk med persille” sjunget med släpig, nonchalant, slemmigt softad stämma. Inte av Tobias men väl av en kompanjon och medmusiker i Anton Plesner, som också producerat en rad spår på skivan. Jag har inga storslagna erfarenheter varken av danska producenter eller av att fastna på en sunkig bar, vilket låten handlar om, och jag tänker följaktligen inte uttala mig vidare i någon av de båda frågorna. ”Oasebar” är i vilket fall som helst inte någon form av förstasingel från skivan, utan bara en läcker låt som mest ligger där och väntar på att upptäckas. ”Drak af din kop” och ”Hvorfor kommer hun ikke?” har släppts som singlar och utgör tillsammans en höjdarstart på skivan. Den förra är en form av frenetisk dänga med hiphop-element inbyggda på både det ena och andra stället, och det fungerar mer än väl. Detta medan ”Hvorfor kommer hun ikke?” bjuder på vidare utveckling av den stil Trier självsäkert rumlar runt i – här återfinns både trumpet och spansk gitarr i en svid som kanske blir lite bred om axlarna – men å andra sidan varför bry sig?

Mycket av materialet på ”Bag de blå persienner” tillhör den gruppen av musik som får mig att tänka ”Det här är ju inte min typ av musik, det här ska mina föräldrar lyssna på”, men så finns ju spår här och där som gör att produktionen slutligen hamnar i gränslandet mellan Niklas Strömstedt och något betydligt intressantare. Cembalo i ”Hold mig fast” och man tror att det här är en gammalmodigt trist skiva. Hiphop-”Aha-yeah”:n i ”Bakkegårds Allé” och man är övertygad om motsatsen. Det är Tobias Trier helt enkelt. Inte mer med det.

Luftombyte när det gäller språk i musiken man lyssnar på är mer än nyttigt. I övrigt är det nästan uteslutande svenska och engelska i musiken jag lyssnar på och det är ju inte klokt så inskränkt det är. Då är det synd att musikutbudet är så engelskafixerat som det är och att den här skivan därmed kostade mig inte mindre är 190 spänn. Men pengar spenderade på musik är väl använda pengar – kom ihåg det pojkar och flickor – även om man går ut och handlar en plastbit som går under namnet ”Oops I did it again”. Inte finns det mycket där ute i skivbutikerna som inte är värt pengarna det kostar, med tanke på det slit folket bakom plattorna faktiskt lägger ner.

Det går fort att anpassa sig till språket på skivor och därför blir vackra textrader minst lika bra på ”Bag de blå persienner” som om de hade funnits på en svensk skiva. Kolla bara in den här:

”I havet er der klipper et hav er klodt som sne
og fuld af mirakler som venter på at ske”

Fullt av mirakel. Som väntar på att ske. Det är väl för härligt va?