Svenska Mother Superior släppte sitt andra album – ”The Mothership Movement” – i januari 1999. Dock inte i Sverige. Vi har fått vänta, men nu är det här.

Allt verkar inte riktigt ha gått Mother Superiors väg. Sharon Osbourne har varit intresserad, men där hände inget, manskapet har förändrats och skivan försenades. Men det verkar inte som att någon gråter över det. Det som känns mest trist är väl det faktum att skivan, som de spelade in redan hösten 1997, har tagit så lång tid på sig att bandet säkerligen har tröttnat lite på materialet.

”The Mothership Movement” är ett album som låter som man kan tänka sig. Alla eventuella konnotationer stämmer. Slagord som: ”brothers and sisters, join the rock'n'roll army now!” och ”out there in the streets people are mobilizing”, presenterat tillsammans med ett manifest kallat ”revolution in all directions” får väl i princip alla att tänka på MC5. Mother Superior har verkligen lyckats fånga andan, även om det numer rör sig mer om nostalgi än revolution… Musiken är dessutom bitvis lik LP:n ”Kick Out the Jams” i energiurladdningsavseende. När inledande låten ”Wreck My Mind” gick igång för första gången, höll jag andan i 3:24.

Det är frustande rock and roll som jag tycker Mother Superior gör bäst. Fullt ställ med mätarna på elva. Att man sedan använt sig av piano, orgel och tamburin (alla spelade av Henrik Wind från the Strollers) vid sidan av den klassiska rocksättningen gör det hela inte sämre. Mother Superior spelar verkligen hård rock som det var meningen att den skulle låta förr.

Den andra sidan av Mother Superior är psychedelia. En handfull låtar är lågmälda och jordnära saker, oftast med massor av tremolo och en del effekter, som ligger och försöker bilda en suggestiv ljudbild som komp till David Berlins sång. Ofta lyckas man med det, men jag kan ibland tycka de lugnare låtarna fungerar som paus från den ljudvägg som kanske skulle bli olidlig ifall den ostört fick regera. Hur det än är med den saken så tycker jag i alla fall att sången i alla lägen är riktigt bra. David klarar hela registret, och påminner lite grann om en ung Iggy i de lugnare låtarna.

Skivan är lite ojämn, men har tillräckligt med bra låtar för att motivera ett införskaffande.