”If you got this record for free, think about whether you deserve it. Somehow I doubt it.”

Detta citat kommer från Chilly Gonzales cd-konvolut och gjorde mig en smula nervös till en början. – Jag kommer alltså inte fatta ett dugg av musiken, var min tanke. Han är säkert en sån där svår människa som gör otillgänglig musik och känner sig missförstådd hela dagarna. Men jag hade fel. Gonzales musik är livsbejakande och jazzig, busig och vacker. Allt möjligt. Och jag kanske inte är värd skivan, men jag gillar den.

Citatet är annars träffande. Det öde en okänd artists skiva går till mötes är nog ganska hopplöst. Ett par lyssningar, letande i hjärnbarken efter referenser, utdömning eller okej? Sällan hyllas nya artister i recensioner. Trots att kvaliteten på musiken ofta är lika hög som hos de etablerade och mer kända (läs: hårt marknadsförda) artisterna. Men jag har bestämt mig för att han har fel, eftersom jag gärna vill ha mitt existensberättigande och eftersom Chilly säkert gillar att jag gillar honom.

Den här killen verkar vara ute på äventyr. Han är ursprungligen kanadensare, numera bosatt i Östra Berlin och verkar dessutom i London och Paris. Musiken är keyboards i vild och galen blandning. Hiphop, ambient och flumtechno blandas friskt med lättare poplåtar och vackra kärlekssånger. Emellanåt kommer småjazziga interludes på naket elpiano som gör mig lite förälskad. Jag associerar både till japanske buskillen Cornelius och finske Jimi Tenor. Ibland låter det lite Beck också, fast oftast är det mer dämpat och sorgset. Det är i alla fall lite småknasigt och eget, men det finns en genomgående cool stil på hela skivan. Låttiteln ”Who Is the Worst MC” tyder också på en utvecklat självironisk ådra hos artisten.

Även om den här skivan inte har inneburit någon revolution i mitt liv, gillar jag det jag hör. Fast jag inte är värd den.