Redan från början ska jag rekommendera ”singles 86-98″ – allt Depeche Mode har gjort är rent genialiskt. Jag menar såväl det som producerades på 80-talet som ”Ultra” från 1997. Men ska jag absolut välja en platta som som jag fortfarande plockar fram i bilen och lyssnar på i sin helhet så är det ”Black Celebration” från 1986.

Jag försökte verkligen gilla Kraftwerk – men 80-talet var verkligen Depeche Mode för mig. Naturligtvis var jag på ”Black Celebration Tour” i Scandinavium 1986 – med breda uppvikta brallor, precis så som en synthare skulle bete sig på den tiden.

Vince Clarkes tidiga avhopp från bandet var bland det svåraste som drabbade mig under den tiden, kunde aldrig riktigt förlika mig med tanken på Depeche Mode utan honom. Efter lite exprimenterande så började Martin Gore hitta formerna som ny låtskrivare med detta lite dystra och mörka album – lyssna på spår som ”Stripped” och ”Black Celebration” så förstår ni vad jag menar. Men inte nog med detta – det finns en helhet som är svår att finna idag.

Eftersom jag är en utpräglad ”singelspårs”-människa så kan man förstå att jag verkligen älskar den här plattan i och med att den alltid lyssnas från spår ett till elva – jag hoppar för en gångs skull inte mellan spåren med min vanliga rastlöshet.

Det här är verkligen den bästa plattan gruppen har gjort – om ni fortfarande inte har upptäckt gruppens storhet så lyssna och njut!