Det är nu åtta år sedan mitt livs andra kärleksförhållande till hiphopmusiken inleddes. Det första inleddes runt 1988 med Run DMC, Beastie Boys och Public Enemys första skivor. Den förälskelsen falnade när Säffles sega skivhandlare bara tog in topplistan och hårdrock. Jag får nog villigt erkänna att jag var en av dem som såg rappen som en döende fluga runt decennieskiftet mellan 80- och 90-talen. Att jag sen skulle återupptäcka, tröttna och återupptäcka hiphopen en gång till verkade inte troligt, jag var ruggigt inne på märkligheter som Pop Will Eat Itself och Faith No More.

Men så kom då 1992, det var året då Beastie Boys släppte den förkrossande ”Check Your Head” och alla whiteys i västvärlden anammade skatekulturens genreöverskridande musiksmak. Tydligen var jag inte ensam om att gilla både Quicksand och Cypress Hill och helt plötsligt insåg till och med jag att hiphopmusiken faktiskt utvecklats sedan starten. Framför allt hajade jag att hiphopen har obegränsade möjligheter att låta precis hur den ville, något som trummor-bas-gitarr-å-sång-rocken faktiskt inte kunde matcha.

Och fan vet om inte en av rapmusikens mest underskattade verk dök upp just 92. Philadelphia-etiketten Ruffhouse kontrakterade ett band kallat The Goats. De kom från ingenstans och jag vet än idag inte var de tog vägen efter att ”Tricks of the Shade” släppts. Jag har nästan inte velat kolla upp deras öde, det skulle liksom ta död på magin kring bandet. The Goats debut står sig faktiskt än idag som det funkigaste, roligaste, mest politiskt radikalt ursinniga och tightast musikaliskt sammanhållna hiphopalbumet genom tiderna.

The Goats bestod av rapparna OaTie Kato, Swayzack, MaDD och Racyl Love och scratcharen 1-Take Willie. Dessutom utgjorde Ruffhouse ägare Joe ”The Butcher” Nicolo en oerhört stor del av The Goats i och med att han producerade och spelade in alla låtar på albumet. Av rapparna var väl ingen överjävligt tajt, men både OaTie och Swayzack hade säregna flöden och framför allt riktigt finurliga texter.

Det är också just i skrivarlyan som ”Tricks of the Shade” tog formen av det mästerverk skivan idag utan tvekan är. Skivan är – tro det eller ej – ett konceptalbum, något som ingen inom hiphopen vågat sig på varken förr eller senare. Berättelsen som omger låtarna handlar om de två bröderna Chickenlittle och Hangerheads letande efter sin farbror (Uncle Scam). På vägen genom Uncle Scam's Federally Funded Freakshow träffar de på The Georgie Bush-kids (”we represent the Georgie Bush-kids, we've got an education 'cause our daddy could afford it…”), regeringsstödda knarkfurstar, reaktionära abortmotståndare och Leonard Peltier – fängslad frihetskämpe för de amerikanska indianerna…

Låtarna i sig kanske inte direkt för storyn framåt, men förutom bakfyllelåten ”Got Kinda Hi” har varenda låt ett budskap mer explosivt än din genomsnittliga gasoltank. De kan ha uppenbara refränger som ”Not Bad for a Nigga – Not Bad for a Dego”, ”Burn the Flag!” och ”Whatcha Got Is Whatcha Gettin'”. De kan handla om alltifrån våldsamma snutar till Christoffer Columbus (”They should have scalped his ass before he touched sand!”).

Naturligtvis är hela storyn en allegori för de missförhållanden som The Goats såg i det amerikanska samhället. Normalt sett är jag inte speciellt glad i politisk agitation till tonerna av musik, men det här bandet sätter sig inte på några höga hästar och predikar. Man får bara känslan av att de tar chansen att säga sitt hjärtas mening eftersom de hade en hel platta på sig…

Och de genomför sina stora idéer på ett nästan kusligt felfritt sätt. Musikaliskt pendlar deras musik mellan jazzigt funkig hiphop i A Tribe Called Quests och Gang Starrs fotspår och brötigt dansant fetrap inte helt olik House of Pains, Cypress Hills och Beastie Boys tidiga 90-talsalster. Låtar som ”Typical American”, ”Whatcha Got…”, ”Wrong Pot to Piss In” och ”Do The Digs Dug?” (med en ”Mission Impossible”-sampling som piskar Limp Bizkits nya idiotlåt randig) är alla tvättäkta klassiker som borde höras av alla som någonsin gillat att dansa.

Och då har jag inte ens nämnt den bästa låten på plattan: ”Hip-hopola”. Där har ni allt jag någonsin älskat med hiphop komprimerat i en 4.42 lång rullande fet lowrider, komplett med stulna gitarrer, mollstämt barpiano och ett blås som mycket väl kan vara inspelat live, men som troligen är toksnott av studiogeniet Joe Nicolo.

Hur slutade då de två brödernas letande efter Uncle Scam? Jaga reda på ”The Tricks of the Shade” så får ni höra!