Incognito var länge för mig förknippat med ganska ljummen och trött acid jazz, 32-åriga män i svarta polotröjor med café au lait i strupen som fått tips om att lyssna på bandet från ”en kompis på tidningen café”. Då hette plattan ”Beneath The Surface”, jag var 18 år och helt knäckt av The Chemical Brothers debut ”Exit Planet Dust”, vilket måste ha varit för min generation vad The Clashs ”London Calling” var för polotröjorna. Naturligtvis helt befängt- men med denna bakgrund har jag alltid haft lite svårt för Bluey och hans Incognito!

Men – som tur är kan alla ändra sig! Min vändning kom för 1 år sedan, i Miami, där jag på en vit sandstrand fick höra Louie Vega spela den helt makalösa ”Nights Over Egypt”, givetvis var det en Masters At Work produktion, och originalet är inte ens skrivet av Incognito, men vadå… Det var ju de som spelade den versionen som MAW remixat… nördigt? Japp…

Under hela sommaren och hösten förföljde mig denna låt- vart jag än befann mig hördes Jocelyn Browns röst som ett mantra i mitt huvud. När så det helt plötsligt dök upp ett helt album där några av de mest intressanta artisterna inom ”dans” världen stuvade om Incognitos musik, var jag inte längre lika fylld av misstänksamhet och fördomar. Nu handlar denna skiva i och för sig inte så mycket om Incognito, det som gör den intressant, förutom musiken, är Gilles Peterson och hans skivbolag Talkin Loud. För visst är det något speciellt med en kille som oavbrutet upptäcker och för fram artister som inte låter som någon annan?

På albumet ”Future Remixed” ryms 10 låtar som alla remixas av 10 akter, alla handplockad av Gilles, en del ur hans egna stall, en del inte. Gemensamt för dem alla är att delar en musikalisk vision, vilket kan låta förbannat högtravande och stöddigt om man inte har något att fylla kläderna med, lyckligtvis finns det då människor som Gilles som klarar av att slutfölja sina ambitioner.

Det känns egentligen onödigt att nämna vilka låtar som är bättre än de andra- för här har varje artist lyckats göra sin egna, speciella grej. Men jag vet inte hur många gånger jag rådiggat Jazzanovas übersnygga kostym till ”Get Into My Groove”, jazzflummat med Carl Craig och hans headnoddande ”Out of the Storm”, eller dansat limbo till Tom Middletons latinpartajande ”It Ain't Easy” och sugit på MJ Coles 2 step-karamell ”Nights Over Egypt”, men varje gång känns som den första och får mig att vilja göra det om och om igen. Att japanska United Future Organization fixar värsta brasse svänget och Spacek tonar ner med en förtrollande tolkning av Marrakech känns helt logiskt, det är gränslöst, förenande och provocerande på samma gång!