Amerikaner gillar svenskar och nordbor, troligen bara för att vi tycker om dem, men sant är det i alla fall. Hur många spaltmeter har man inte läst med hyllningar av svenska band? Och det verkar aldrig ta slut. De flesta recensioner och artiklar handlar om att vi här i kalla norden har förstått vad amerikansk musik handlar om, och därför återger deras historia med mer ackuratess än de själva.

Det amerikanska bolaget Man's Ruin håller med. De gillar amerikansk musik spelad av svenskar. Nu släpper de Dozers fullängdsdebut ”In the Tail of a Comet”, och det är väl tur det, för hur stort är det med stonerrock i Sverige? Nu får de bra backning och promotion och det är de värda. Dozer är nämligen ett av de där banden som tolkar amerikansk musik bättre än många amerikaner.

På baksidan av mitt konvolut står det en beskrivning av musiken som är ganska talande:

”Thunderous slabs of Stoner Fuzz echo from the highlands of Northern Sweden (Borlänge!!! egen anm.)…cosmic rock for fans of 90's powersludge… Hovers near the realms of Fu Manchu, Kyuss…”

Trots att det hela ter sig smått komiskt, så har författaren rätt. Dozer låter fuzzig stonerrock i närheten av Fu Manchu och Kyuss. Soundet är mer Fu Manchu, men arrangemangen närmare Kyuss. Så om du gillar dessa akter tycker jag nog att du ska kolla upp ”In the Tail of a Comet”.

Jag tycker nämligen inte att det rör sig om något plagierande, snarare tycker jag att det är ett omfamnande av ett koncept som ligger till grund för egna melodier och arrangemang. Elaka tungor skulle nog hävda motsatsen, men om ny musik efter gammalt koncept inte är acceptabelt, skulle man inte behöva äga en enda skiva efter ”Sabbath Bloody Sabbath”.

Nio stycken är låtarna till antalet, och de avhandlas allesammans på under 40 minuter. Att man valt att hålla sex av dem under fyra minuter är glädjande. Men det som imponerar mest är ändå antalet bra låtar. Jag har märkt att det finns något i nästan varje låt som får mig att rycka till och inlevelsefullt försöker jag att sjunga med. Frasen: ”…We fucked it up, we really made” får mig däremot att rysa varje gång…