Lucy Pearl är ingen person, utan namnet på en ny konstellation inom r'n'b/hiphop. Ett litet dream-team skulle nog en del säga, för Ali Shaheed Muhammad från A Tribe Called Quest, Raphael Saadiq från Tony Toni Toné och Dawn Robinson från En Vogue ställer tillsammans förväntningarna lite högre än inför en ny grupp vilken som helst.

Det är tre talangfulla människor som hamnat tillsammans och tydligt låtit sig påverkas av varandras stil. På Lucy Pearls hemsida finns en 54 minuter lång intervju (jag har inte sett hela!) där de gulliga medlemmarna låter sin beundran för varandra svämma över. Raphael avslöjar att det här projektet har varit hans dröm i fem år. Ali berättar om hur han blev inspirerad att börja spela bas igen, något som han inte gjort sedan ungdomsåren. Dawn brukar alltid skriva låtar ensam, men i sällskap med de här killarna har hon skrivit i studion. Inspirerat och glädjefyllt alltså. Det hörs.

Musiken låter ofta som sprungen direkt från 80-talets bästa funk/disco/soul. Glatt, lätt, funkigt, välsjunget och mysproducerat. Rapael Saadiqs småsprättiga funkriff och studsiga basgångar grundar och gör musiken genomgående lättdansad. Hip-hopen lurar i bakgrunden av melodier och stämmor och sätter en cool prägel på allting, men tar aldrig överhanden. Det är blandningen som är finessen här. ”Hollywood” är så hårt det blir, med något ruffigare och starkare gitarrljud, argare sång och mer markerade trumbeats. Fast med lika vackra stämmor som vanligt på toppen. Skönhet.

Det går sällan över gränsen till slisk, med några få undantag. Smärta, soul och groove skärper upp det stilrent vackra. Dawns röst är spröd som en klocka, men har alltid tillräckligt med soul för att inte bli mesigt söt. Raphaels röst kan jag få nog av, ibland är han mer än lovligt glad i fraser som ”I Wanna Kiss You Right” och ”I Really Want You Baby”. Men jag samtycker varje dag till hans goda uppsåt och rara sätt att spela.

Mina favoritlåtar är inte helt överraskande de mest nakna och funkiga: ”Everyday” och ”They Can't”. Groovy och tjusigt – on the one, precis som jag vill ha det. I ”You” gästar Q-Tip och Snoop Dogg. Konstigt nog är intrycket av den helt och hållet o-hiphop och bara trist med irriterande taktfast handklappande och blipptrams likt den värsta pellejöns-r'n'b. Men man kan ju inte lyckas jämt.

Jag har en känsla av att jag kommer lyssna på den här skivan ganska ofta. Glada dagar för att förstärka solskenet, ambitiösa dagar för att sjunga med och tråkiga dagar för att påminna benen vad de finns till för. Dansa.