Fem italienska punkare bildar ett band ihop 1993. De gillar alla ungefär samma musik och spelar snart covers på låtar av orkestrar som Downset och Rage Against the Machine. De spelar massor av gig, säljer bra många demosar och får snart ett kontrakt på Milanobolaget Collapse Records/White'n'Black. Skivan ”Too Much Happiness… Makes Kids Paranoid” spelas in och av de tio låtarna är en på italienska och en är en cover på den gamla Bangleslåten ”Walk Like an Egyptian”. Det forna creddbolaget Earache får höra materialet, signar bandet på studs, fixar till materialet och släpper de nio egna låtarna under samma skivtitel. Låter det som en saga? Det är det inte.

Både Earache och tidningen Metal Hammer har jämfört Linea 77 med band som Limp Bizkit och Incubus, och det tycker jag är helt fel. Den enda likheten är att de alla spelar aggro-metal eller nu-metal som en del föredrar att kalla musiken. Linea 77 låter med min referensram nämligen mer som en blandning mellan (hed)pe i sina allra bästa stunder och Deftones aggressivitet på ”Adrenaline”. Om du sen tänker på Chinos sångstil på samma platta så har du en ganska bra beskrivning av hur det här låter. Första spåret på ”Too Much Happiness Makes Kids Paranoid”, ”Touch”, låter dessutom förvillande lik en Deftoneslåt. Kanske gör inte Linea 77 riktigt lika bra låtar som Deftones bästa, men de har ett väldigt jämt material som genomgående håller hög klass. Det är klart imponerande att det här är en debut.

Jag förstår varför Earache verkar satsa hårt på Linea 77. Jag som trodde att jag var helt trött på den här genren efter att forna storheter som Korn och RATM släppt tvivelaktiga plattor, kan inte annat än kapitulera. ”To Much Happiness…” är nämligen riktigt bra. Kanske är plattan det bästa jag har hört i aggrogenren på länge. De enda som kan tänkas vara med och tävla är Slipknot.

Ny skiva med bandet väntas till hösten och då kommer väl den riktiga stora satsningen från Earache. Det är bara att hoppas att materialet blir bra. Earache har inte råd med ett nytt Pulkas.