Mikael Wiehe är tillbaka. Trots att åren gått och de politiska vindarna har hunnit svänga fler gånger än någon hunnit med att räkna, är budskapet i de flesta texterna fortfarande det samma som på den gamla goda progg-tiden med Hoola Bandoola Band. Många av hans forna vapendragare läser i dag Dagens Industri istället för Proletären. Men Wiehe verkar brinna minst lika starkt för sin kamp mot de sociala orättvisorna i världen som någonsin förr. Hans kamp mot rasismens utbredning har gjort honom till måltavla för en gruppering i samhället som begåvats med lika delar intellekt och hår.

Det må ha gått nästan trettio år men vad har egentligen förändrats? Den bild som Wiehe målar upp av Sverige i dag är föga smickrande.

Ännu större klyftor

Ännu större gap

Ännu högre murar och mera främlingskap

Ännu flera ghetton och flera reservat

Ännu mera rädsla och ännu mera hat

Dom säger, det är vägen

Den enda vägen fram

Men om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans

(”Den enda vägen”)

Min kära mor har alltid haft Mikael Wiehe och Björn Afzelius som ständiga musikaliska följeslagare. De har förföljt mig under min uppväxt då revolt mot föräldrar står högt på dagordningen. Man kan säga att de inte tillhörde mina favoriter då. Därför är det intressant att lyssna på nytt material med lite välgörande distans.

Redan den inledande ”Allt har sin timme (Till min döttrar)” sänker min gard. Mer på grund av musiken än texten. En tillbakalutad melodi – säker på sin styrka – gräver sig in med en upprepad piano-slinga och en uppretad el-gitarr som ligger och pyr. Den lugna inledningen bryts snart av spår nummer två – den skalade stompiga ”Jag vill inte va' fattig” som precis som ”Jag slipar knivar” låter som om Tom Waits varit med i studion, men lämnat över sången på Wiehe. Båda låtarna lyfts av Bernt Anderssons elektrifierade munspel. Det enda som är vassare är Wiehes texter:

Dom tror på börsen

Dom tror på Gud

Dom tror på tomten

Dom tror på JAS

Dom tror på Sverige och USA

Jag slipar knivar?

”Jag slipar knivar”

Texten på finstämda ”Just i den här sekunden” är nästan för naken för att orka lyssna på. Världssamvetet klappar på axeln och får en att känna ångest för att man har det så bra ställt här i vårt lilla land.

De lugnare låtarna är tyvärr i majoritet på plattan. Ingen låt är dålig men skivan tappar tyvärr lite för mycket fart på slutet och i samma takt tappar man intresset som lyssnare. Men det är små anmärkningar i sammanhanget. ”En sång till modet” är en bra platta. Väl värd att kollas in av såväl gammal som ung. ”Den enda vägen”, ”Jag vill inte va' fattig” och ”Jag slipar knivar” är som gjorda för att tolkas av alla frustrerade ungdomsband med ett politiskt budskap här i landet. De har en själsfrände i Wiehe. Må vara att han är grånad på ytan – må vara att uttrycket kanske är närmre dansband än punk – men jädrar vad det brinner under ytan.

Gammal är äldst heter det ju. Så sant som det är sagt! Kanske skulle man ta och kolla genom morsans skivsamling en extra gång. Bara för säkerhets skull alltså! Och i smyg.